Pride (In the name of Love)

I den senaste Illustrerad Vetenskap stod det om det som vi hört så många gånger förut, att en stor del av alla växthusgaser som släpps ut kommer från kor. Ingenting nytt och överraskande där. Grejen är bara den att nu har någon åh så smart person kommit på att istället för att vi människor ska ändra på vårt sätt och vår livsstil, ska korna ändra på sin. Tydligen ska man nu ändra på kornas matvanor för att minska på utsläppen.

Vilken underbar idé, ibland blir man så stolt över att tillhöra människosläktet.
Jag menar, det är ju verkligen inte kornas fel att jorden hettas upp som den gör, korna är nämligen en naturlig del av jorden, utan det är vi. Vi själviska, onda människor.

Och dessa själviska, onda människor har nu kommit på att vi ska ändra på någon annans liv istället för vårt eget. Då klarar vi oss i något år till innan allting går åt hellskotta. Perfekt.

Nämnde jag att jag ibland blir stolt över att tillhöra människosläktet?
Det här var inte ett sånt tillfälle.

Gäst ikväll är "ingen alls"

I min nya klass finns det en till Hanna. Eftersom jag inte ville att saker och ting skulle bli förvirrat bestämde jag mig för att skaffa ett smeknamn, jag har alltid velat ha ett dessutom. Att hitta ett smeknamn till Hanna är inte lätt, därför har jag aldrig haft något innan.
Smeknamnet jag bestämde mig för blev i alla fall Kim. (Kim är för övrigt en man och ond, men det är en annan historia)
I början kände jag mig inte som en Kim och jag reagerade knappt på det och jag var helt övertygad om att efter gymnasiet skulle jag ta tillbaka mitt gamla namn och bli Hanna igen. Jag har nu kallats för Kim i, vad blir det, två månader? Jag reagerar nu fullt ut på Kim, även om jag fortfarande reagerar på Hanna. Jag reagerar inte på samma sätt som förut dock. Om någon säger Hanna nu vänder jag mig om för att se vem som sa det, även om jag både vet och förväntar mig att personen menade den andra Hanna.

När jag började med det här förväntade jag mig att jag antingen skulle känna mig som en Hanna eller som en Kim. Det enda detta namnbyte har resulterat i är att jag inte känner mig som någon alls längre. Jag känner mig inte som en Hanna, men inte heller som en Kim. Jag är ingen alls och jag vet inte vem denna ’ingen alls’ är. Det enda namn som jag känner att jag fortfarande kan identifiera mig ordentligt med är Randis. Randis är inte ens ett riktigt namn, eller en riktig person. Randis är min internetpersonlighet och jag började inte identifiera mig med och känna mig som Randis fören jag var runt 12-13 år.

För länge sedan (för en sådär två månader sen) hade jag tre identiteter och personligheter som jag kunde identifiera mig med och vara vid olika tillfällen. Nu har jag bara en, och en konstig blandning som egentligen inte är någonting.
Det känns konstigt.

Efter bara två månader försvann Hanna. Frågan är om jag verkligen kommer att kunna ta tillbaka det namnet igen efter gymnasiet som planerat, eller om jag kommer att bli Kim. Det är ganska skrämmande vad ett namn kan betyda och göra för en.

Döden

Jag har just läst en bok som heter ”Hanteringen av odöda” av John Ajvide Lindqvist. Ajvide är den som skrivit boken ”Låt den rätte komma in” som ni kanske har hört talas om. Det ska tydligen bli film av den nu också.
”Hanteringen av odöda” öppnas med att man får veta att alla som befinner sig i Stockholm den 13e april 2002 har en fruktansvärd huvudvärk och runt klockan 22 har alla en sådan huvudvärk att de är övertygade om att de kommer att dö. Inget elektroniskt går att stänga av eller dra ur kontakten på. Men så upphör det plötsligt och allting verkar vara som vanligt igen. Tills den pensionerade journalisten Gustav Mahler får ett telefonsamtal från Danderyds sjukhus; alla de döda på bårhuset har vaknat…

Jag tyckte att boken var ganska seg i början och jag kunde inte riktigt förstå varför Klara som tipsat mig om boken kunde tycka att den var så bra. Det hände inte så mycket och att alla hade huvudvärk upprepades väldigt mycket. För mycket. Men när boken väl kommit igång var den underbar, svår att lägga ifrån sig.
Den är ganska filosofisk och man får tänka ganska mycket. En särskild grej som jag fastnade för var Döden. Enligt ”Hanteringen av odöda” ser Döden annorlunda ut för varje person, beroende på vem man är, vad man tror på och vad man varit med om. Till exempel är döden en varg för en kille som haft en skräckupplevelse med en sån som liten, för en annan som är kristen visar den sig som Jungfru Maria medan den är en avbild av sig själv för en annan. Det enda som är samma för alla är att på dens fingrar sitter det krokar. Krokar, för att den fiskar upp människors själar.

Detta fick mig att börja tänka; hur skulle döden se ut för mig? Jag har aldrig haft någon nära döden upplevelse, utom en gång då jag höll på att bryta ryggen mot ett träd då jag åkte pulka. Just som jag skulle fara in i ett träd med ryggen före i världens fart ställde sig pulkan helt otroligt upp, rakt emot fysikens alla regler, och dämpade min krasch. Detta var på den tiden då jag var kristen. Jag var övertygad om att det hade varit min skyddsängel som rest den upp. Därför var jag aldrig rädd och jag tänkte aldrig på vad som kunde ha hänt efteråt, jag var bara överlycklig över att jag äntligen fått uppleva något med en ängel, min farmor hade ju berättat så många fantastiska historier om hur de räddat människor, och nu hade jag fått uppleva det själv!
Nu för tiden tror jag inte att det var min skyddsängel, i alla fall inte i den bemärkelsen. Faktum kvarstår dock att pulkan ställde sig upp helt utan anledning, ett mysterium som troligtvis aldrig kommer bli löst. Men eftersom jag aldrig var riktigt rädd utom just innan jag skulle slå i trädet och eftersom jag klarade mig hyggligt helskinnad därifrån kände jag aldrig att jag var nära döden, därför skulle Döden troligtvis inte ta form av något från detta. (Vad nu det skulle vara… ett träd med krokar på grenarna…?)

Efter att ha tänkt länge och väl på detta har jag i alla fall kommit fram till en slutsats. Jag tror att Döden skulle ta formen av Peter Pan för mig. Jag är helt övertygad om att jag kommer att komma till Neverland när jag dör, eller Landet Ingenstans, som det så fult översatts till. Jag har aldrig tänkt mig att Peter skulle samla in själar förut, men när jag tänker efter är det helt rätt. Att Peter hämtar alla barns själar är egentligen en självklarhet, han är ju ungdomens ande i mänsklig form.
Jag kommer alltid ha en barnasjäl, hur gammal jag än blir. Peter kommer därför att hämta mig, för det är själen de tar, inte kroppen, inte skalet.

För mig skulle döden ta formen av Peter Pan.
Hur skulle den se ut för dig?

Att stå på händer - uppdatering

I början av sommaren någon gång, rättare sagt den 24 juni, bestämde jag mig för att lära mig stå på händer, för det är något jag alltid velat kunna. Jag kunde en gång i tiden när jag var liten, men inte längre. Jag lovade mig själv att jag skulle ha lärt mig det innan sommaren var slut, för att, jag vet inte, bevisa för mig själv att jag är någon att ha?

Världens bästa sätt att bevisa att man är någon; lär dig stå på händer.
Jisses vilken syn på livet jag måste ha.
Troligtvis en följd av att ha gått på för många cirkusföreställningar som barn.

I alla fall lärde jag mig aldrig att stå på händer. Jag försökte faktiskt inte en enda gång. Vet ni varför?
För jag vågade inte.
Jag är för feg. Jag funderade på att börja lära mig flera gånger, men sköt alltid upp det med tanken ”det är långt kvar på sommaren” eftersom bara tanken på att försöka stå upp och ned på något som inte alls är menat att stå på med den överhängande risken att ramla och bryta nacken fick mig att rysa.
Nu är sommaren över, och jag har, som sagt, inte tränat en enda gång.

Känns bra. Eller inte.

Det kanske är därför jag mår så dåligt nu? Inte på grund av allt det nya i skolan och sånt, utan för att jag aldrig lyckades med stå-på-händer-uppdraget. Det har legat och gnagt i mitt undermedvetna och nu tar det form under en annan täckmantel.

Jag kunde ju hoppas det i alla fall. För det vore så mycket enklare att lösa, bara att övervinna min rädsla och vips! Så mår jag bra igen.

Vet ni vad, jag orkar inte med något avsnitt av ”Hanna förbättrar Billie Joes texter” idag. Er värld går inte under för det va?
Nej, jag tänkte väl det.

And this is Randis, signing off.

Hanna förbättrar Billie Joes texter - avsnitt x

Har du någonsin älskat ett band eller en artist så fullkomligt att du skulle ha kunnat göra vad som helst för dem/den?
Det har jag, och gör fortfarande. Jag älskar Green Day (och nu får folk säga vad de vill, för så är det) och jag vet i princip allt om dem osv osv. Ni vet, den vanliga gamla visan. Förutom, och detta är något jag skäms oerhört över, att jag inte kan sångtexterna. Jag är en sån person som inte gärna läser igenom sångtexter, och när jag väl gör det minns jag inte vad texten var senare. Jag lyssnar bara och sen tror jag att de sjunger något som de inte sjunger. Detta kan i och för sig bli ganska kul, sen när jag väl läser texterna och inser att ’hoppsan, så var det absolut inte’.
Men det roliga är att jag ofta inte vill överge det jag trott mig veta att de sjöng. Jag brukar tycka att mina versioner av låtarna är mycket bättre än originalet. Detta gäller självklart inte bara Green Day låtar, utan alla låtar över huvud taget, men det är mest tydligt på dem. Där bryr jag mig nämligen verkligen om personen som faktiskt skrivit texten, till skillnad från andra låtar där jag i stort sätt skiter i dem som står bakom musiken. Taskigt, jag vet.

I alla fall, när nu detta händer, att jag inser att jag har haft fel text men tycker att den jag hade var mycket bättre brukar jag sätta in det i en liten lek jag har. Den har jag döpt till;
Hanna förbättrar Billie Joes texter – avsnitt x
Billie Joe är personen i Green Day som skriver deras texter, eller i alla fall de flesta av dem. X:et står för vilken ändring i ordningen det är. Jag är väl inte riktigt kvalificerad för jobbet som sångtextändrare, med tanke på att den enda text jag själv någonsin skrivit klart handlade om hallon. Men men, jag tänkte i alla fall att ni skulle få ett smakprov på denna lek. Jag tänker nämligen, från och med nu, avsluta varje inlägg jag gör med ett avsnitt av Hanna förbättrar Billie Joes texter.
Ni riktigt hoppar av förväntan och glädje nu, eller hur?

Sen har ni en chans att säga vad som faktiskt var bäst, den sextonåriga hallontextskrivarens förslag eller den trettiosexårige skrivit-seriösa-texter-sen-han-var-fjortons förslag. Det bästa med det hela är att jag kommer få åsikter från utomstående, som kanske inte ens har hört låten. De Green Dayfans som kommer att läsa det här kommer väl antagligen tycka att Billie Joes förslag är bäst, men de ickepåverkade, hur blir det med dem?
Spänningen stiger.

Så här kommer det att gå till; jag skriver den riktiga texten först, dock inte hela, det blir för mycket, sedan skriver jag det igen under, med min ändring i vitt.
Det blir väl kul? (Alla hoppar av glädje)
Sen vill jag bara informera er om att mina ändringar ofta inte är särskilt stora, utan bara småsaker som ofta kanske inte ger så stor skillnad för innehållet. Som i exemplet ni ska få nu.

Okej, då kör vi!

Hanna förbättrar Billie Joes texter – avsnitt 1

Going To Pasalaqua – Green Day

Well, I toss and turn all night,
thinking of your ways of affection.
But to find that it's not different at all.
I throw away my past mistakes and contemplate my future.
That's when I say...what the hey!?!

Well, I toss and turn all night,
thinking of your ways of affection.
But to find that it's not different at all.
I throw away my past mistakes and complement my future.
That's when I say...what the heck!?!

Den totala ångesten

På min förra skola hade vi det väldigt körigt ett tag. Det var prov och arbeten som skulle in precis hela tiden, plus de vanliga läxorna på det. Detta resulterade i att jag inte hann med allting annat jag ville göra, det viktigaste av detta ”allting annat” hanns absolut inte med. I alla fall inte i den utsträckningen jag behövde. Det viktigaste var min drog, är min drog.
Datorn.
Jag är databeroende och som vem som helst som är beroende av något, det kan vara cigaretter, knark eller shopping, får jag abstinens om jag inte får tillräckligt av det.
Det fick jag inte under den där perioden i skolan. Denna abstinens blandat med stress resulterade varken i något trevligt eller vackert. Det resulterade i ett nervvrak till flicka som inte kunde sova, inte kunde koncentrera sig, inte kunde sitta still, tänka klart och vars händer skakade okontrollerat. Emellanåt när stressen och abstinensen blev som värst fick flickan ångestattacker. Hon grät okontrollerat, skakade, frös och brann inuti. Hon kunde inte styra sina egna tankar eller sin egen kropp. Hon ville skada sig själv, försökte bryta av sina egna fingrar men kunde inte då fingrarna skakade så mycket att hon inte kunde få något ordentligt tag om dem. Hon försökte då kväva sig själv genom att hålla andan. Vilken person som helst vet att man inte kan ta livet av sig på det sättet, om man över huvud taget lyckas hålla andan så länge att man svimmar börjar man i vilket fall andas igen då. Detta insåg inte flickan när hon låg där och vred sig på soffan och försökte undkomma sig själv. Hon började förakta sig själv ännu mer när hon misslyckades med kvävningen; att hon inte ens kunde klara av något sånt.
Flickan somnade inte förens mycket sent de kvällarna hon hade dessa ångestattacker och hon somnade gråtandes.

Efter dessa ångestattacker förstod jag plötsligt folk som begår självmord. Det finns folk som lider av ångestattacker varje dag. Att leva med det där varje dag, det är mer än jag skulle klara av. Det värsta är att man inte kommer undan. Det är inte som att man kan springa ifrån det, för det man i så fall skulle springa ifrån skulle vara sig själv och sin egen hjärna. Känslan av att vara inlåst i sig själv, att man inte kan styra sina egna tankar som skenar som brännmärkta vildhästar. Ens kropp som inte lyder en själv längre. Att någonstans känna att man visst inte vill bryta sina egna fingrar men ändå ser sina händer förtvivlat vrida sig runt varandra för att få något grepp. Att efteråt inse att det inte funnits någon chans i världen att jag kunnat hålla andan tills döden inträder. Och huvudvärken som kommer efteråt. Ni vet hur ont i huvudet man får av att gråta? Försök då att greppa huvudvärken som måste komma efter att ha gråtit så mycket och länge.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta, ångestattacker är relativt vanliga bland ungdomar nu för tiden. Hemskt, eller hur?

Lyckligtvis gick ångesten och depressionen över när jag fick sitta ordentligt vid datorn igen, och det har inte kommit tillbaka. Dock fasar jag för gymnasiet. Redan nu tycker jag det är jobbigt, jag måste pendla och kommer därför hem runt sex varje dag och måste jag äta middag direkt. Först därefter kan jag sätta mig vid datorn. Vanligtvis brukar jag sitta någon timme innan middagen också. Bara det har börjat märkas, inte så att jag mår dåligt men att jag känner mig lite stressad för att jag tycker att jag inte hinner med allt. Detta är alltså redan andra veckan på gymnasiet, innan vi fått några läxor över huvud taget. Fatta då när vi får läxor, prov och arbeten över oss.
Jag fasar för detta, med all rätt.

Något jag är väldigt orolig för är betygen, jag kommer antagligen inte lyckas få så höga betyg jag vill ha, med tanke på allt detta. Jag som i princip varit ett MVG-barn sedan jag föddes vet inte hur jag kommer reagera på detta. Antagligen kommer jag inte kunna ta det.

Och jag är rädd.
Riktigt jäkla rädd.
Och vet ni vad ironin i det hela är?

Det är min egen hjärna jag är rädd för.

"Älskling, vad vill du ha i födelsedagspresent i år...?"

Min syster är en total nörd. Det är bara att inse. När jag frågade vad hon önskade sig i födelsedagspresent hade hon svårt att komma på något, ni vet sådär som man brukar ha när man börjar bli vuxen. Även jag har kommit in i den fasen nu, sorgligt men sant. Till slut kom hon i alla fall på tre saker. Vill ni veta vad det var för saker? Slår vad om att ni riktigt hoppar av spänning i era stolar just nu.
Det gör inte jag.
För jag vet vad det är.

De saker hon till slut kom fram till att hon ville ha var ”Sagan om Ringen” på engelska, blyertsstift och nya batterier till sin miniräknare.
Ja, ni läste rätt.
Eller ja, det beror ju förstås på vad ni läste, om ni läste att hon önskade sig en kanelbulle med grönt pärlsocker på, läste ni fel. Tyvärr.
För visst vore det mycket coolare om hon faktiskt önskade sig det? Det skulle vara en utmaning att skaffa fram, eller kanske till och med tillverka själv.
Men nej då, batterier till en miniräknare vill hon ha.

…Spännande, don’t ya think?
Varje ny dag ett äventyr. Kommer jag få de där batterierna idag eller inte?

Det ska i och för sig bli spännande och se om jag själv kan komma på något bättre att önska mig.
Men det är en senare fråga, än är det långt tills jul.


Min all käraste syster läser min blogg. Hon kommer slå ihjäl mig för det här.
Just därför.

The Dark Knight

The Dark Knight är ett mästerverk, även om jag nu mer än i förra filmen störde mig på Batmans totaltöntiga basröst. Men hjälten i denna film är inte Batman, det är Jokern. Heath Ledger gör sin sista roll till sin bästa.
Heath Ledger är filmen, Christan Bale är det inte.

The Dark Knight är den andra filmen om Batman som görs av Christopher Nolan, den första var Batman Begins. I The Dark Knight får vi följa Batmans (Christan Bale) försök att döda staden Gothams nya fiende; Jokern. Jokern är en psykopat utan dess like som inte sprider skräck och död för pengarna eller maktens skull, utan för att han kan. I en värld där allting styrs av regler och lagar måste Batman slåss mot en utan någotdera. För att få död på Jokern tar Batman hjälp av den nya åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) och kommissarien James Gordon (Gary Oldman).

Heath Ledgers framförande som Jokern är fantastiskt, ingen skulle ha kunnat göra det bättre. Om han inte får en Oscar för detta bör man stanna upp och fundera på vad som uppenbarligen är fel med vår värld. Mot slutet av filmen kom jag nämligen på mig själv med att önska att Jokern ska vinna istället för Batman, och jag brukar vara en hängiven anhängare till det goda.

När filmen var slut fick den starka och väförtjänta applåder från alla i salongen och nästa dag lyste 5 vackra popcorn emot mig i tidningen.
Av mig får den fem starka ränder, med en extra svans för Heaths framförande.

”Why so seriuos?
Let’s put a smile on that face…”

Att ändra på den man är

Ni vet att man brukar säga att man inte ska ändra på den man är för att andra ska gilla en, att man ska vara sig själv och inte rätta sig efter andra.
Jag håller inte med.
Visst ska man kanske inte ändra så pass mycket på sig själv att man förlorar sig totalt, eller låtsas vara någon man inte är. Dock kan man ändra små saker så att man blir en bättre människa. Ta Hitler till exempel, visst skulle väl historien, oräkneliga judar, homosexuella och missbildade ha mått bättre av att han kommit på att ’jag kanske ska hålla mina åsikter för mig själv’ eller ’jag kanske inte borde få folk mördade, trots att det är vad jag vill’

Eller så kan man ta ett lite mindre dramatiskt exempel, för att få lite bättre perspektiv på det hela;
För något år sedan hävdade min kompis att jag var uppkäftig. Jag lovade att försöka ändra på mig och när jag frågade igen, kanske ett år senare, om hon fortfarande tyckte att jag var uppkäftig sa hon att det blivit bättre, medans en annan kompis sa att hon inte tyckte att jag var uppkäftig, utan att det snarare var så att när jag tyckte något var dåligt så var det jättedåligt, och att alla andra då också måste tycka det.
Det ligger nog ganska mycket sanning i detta. Jag har svårt att hålla min mun stängd ibland. Som när jag påpekade att jag tyckte att min kompis tröja skar sig mot sig själv (den var turkos- och rosarandig, jag säger bara det…) eller när jag under ett lajv talade om för min kompis att jag tyckte hennes sminkning var jätteful, tre gånger…
Detta är något jag försökt ändra på, även om det är den jag är; att vara ”uppkäftig”. Det försöker jag ändra på därför att min uppkäftighet kan såra eller irritera folk. Jag försöker helt enkelt bli en trevligare person.
All förändring av sin karaktär är inte av ondo.
Bara… tänk på det, innan ni öppnar munnen om att man aldrig ska ändra på den man är.


”And since I have this all confused as where did I come from, where came from and… where the milkman went.”
This is Randis, Signing off.

Working 9 to 5, what a way to make a living...

Idag hade jag min första riktiga arbetsdag. Mitt första riktiga jobb, det är ett stort steg. Innan har jag ju bara praoat eller jobbat hemma, men idag jobbade jag på riktigt. Visserligen bara på min pappas jobb och jag fick bara göra saker som de andra inte hunnit eller inte orkade göra själva, men det är fortfarande ett jobb, och jag tjänar pengar!
Det är det viktigaste. Med det här jobbet och pengarna jag får från det kan jag kanske göra allt som jag vill i sommar, det vill säga;
*Åka till Sundsvall (redan bestämt, åker nästa vecka)
*Åka till Göteborg
*Åka till Karlstad

Mitt jobb var som sagt tråkigt. Det bestod av att kopiera ett kundnummer, klistra in det, skriva in de rätta initialerna för arbetaren som har hand om den kunden och sedan skriva in initialerna på den som är vice ansvarig. Sen börjar det om igen, ett nytt kundnummer, kopiera, klistra in...
Jag gjorde runt 500 såna. Det tog hela förmiddagen och en bit efter lunch också.
Sen fick jag sortera några (många) papper och börja uppdatera en annan lista fast på ett ltie mer avancerat sätt än det här över.

För övrigt hann jag lägga tre spindelharpan, skriva ett blogginlägg, logga in på Greenday.se ca 4 gånger, logga in på bcmanga en gång, läsa tre stycken bloggar och logga in på bilddagboken ca 4 gånger. Jag hade alltså absolut ingeting att göra på eftermiddagen eftersom jag inte kunde få upp office-någonting på mitt konto på deras datorer.

Jag ska dit imorgon också, och resten av veckan. Hoppas de har mer åt mig att göra då, annars är det nästan inte värt pengarna...

Att stå på händer

Ni vet sånt som man så gärna vill men bara inte kan?

Livet är orättvist, så är det. Men vem bestämmer vem som ska få vad och vilka som ska kunna göra det? Jag har ingen aning, men något jag vet är att jag inte kan stå på händer utan hjälp av en vägg. Jag har i och för sig aldrig försökt ordentligt, jag vågar inte.
Hur kommer det sig att jag är feg?
Jag är ju en tiger, jag borde våga allt!

Jag vågar inte åka Balder eller Kanonen på Liseberg, jag är livrädd för att vara ute på natten på lajv, jag vågar inte försöka stå på händer, jag vågar knappt prata med främlingar och jag vågar inte göra något nytt så länge inte min syster är med och gör det åt mig.

Jag är kanske inte en tiger ändå...
Jag bara låtsas för att jag inte vill erkänna för andra hur feg jag är. Men jag vet det själv. Jag har alltid vetat.

Men på något sätt är ju det den jag är, eller hur? Jag är feg, jo men visst, jag vill vara en tiger, helt okej.
Att vilja och att vara är inte samma sak.

Vet ni vad?
Randig tiger ska lära sig stå på händer utan vägg innan sommaren är slut!
Att vilja och att vara är inte samma sak, men om man vill något går det att genomföra det.

Du vet den där känslan...?

Du vet den där känslan av att vilja döda någon? Har du någonsin haft den? Det där begäret av att bara ställa upp de du hatar på rad och bara skjuta av dem, en efter en. Sen kommer insikten av att du inte kan göra det, att du måste fortsätta att dras med dem.

En av de mest stressande saker som finns är att umgås med folk man inte tycker om, det är vetenskapligt bevisat.

Du vet den där känslan av att vilja döda någon? Har du någonsin haft den? Det där begäret av att bara ställa upp någon som har något eller någon som du vill ha och skjuta den. Sen kommer insikten av att du inte kan göra det, det skulle såra detta något eller någon som du vill ha. Efter det kommer smärtan, smärtan som en kniv som körs rakt in i hjärtat och vrids om. Smärtan av att aldrig få det eller den man vill ha.

Det värsta som finns är ett krossat hjärta.

Du vet den där känslan av att vilja döda någon? Har du någonsin haft den? Det där begäret av att bara skjuta av alla terrorister, alla diktatorer och alla andra som fördärvar vår värld. Sen kommer insikten av att du inte kan göra det, hur skulle du få tag i dem? Sedan kommer hopplösheten, och frågan om vart vår värld är på väg.

Att leva utan hopp är inte att leva.

Du vet den där känslan av att älska? Har du någonsin haft den? Det där begäret av att få vara nära någon, att få visa vad man känner och få lika mycket tillbaka. Det begäret vinner över alla de andra, för störst av allt är Kärleken och så kommer det alltid att förbli.

Om man sedan inte får lika mycket tillbaka… kommer smärtan, smärtan som en kniv som körs in i hjärtat och vrids om. För föremålet för ens kärlek har någon annan. Någon annan som den vill vara nära, visa vad den känner för och får lika mycket tillbaka från. Då växer hatet.

Du vet den där känslan av att vilja döda någon? Har du någonsin haft den?

This time, This place, Misused, Mistakes - Far Away

För någon dag sedan var jag och lite släkt och bowlade. Inget märkvärdigt, ni vet, man beställer en bana bara för att ha något att göra. Vi kom dit, fick vår bana, hämtade bowlingskor, gick till vår bana och… där var Han. Han med stort H.
Heath Ledger.

Först såg jag bara att de på banan bredvid spelade helt otroligt bra, bara spärrar och strikar. En av gubbarna var just framme vid banan, ryggen mot oss såklart, han slog sitt klot och fick en strike. När han vände sig om och gick mot oss tappade jag hakan. Hållningen, sättet att gå på, ansiktet, ögonen, sättet han pratade på. Allting var precis som en viss cowboy, spelad av en viss skådespelare som, så vitt jag vet, är död. Och ändå stod han där, fullt levande, visserligen lite äldre, runt femtio skulle jag tippa, men ändå där. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom, det gick bara inte, trots att jag gjorde några tappra försök. För någonstans, lite avlägset men ändå där, pockandes på min uppmärksamhet, fanns en tanke. En tanke, eller en förhoppning, om att Heath kanske inte alls var död. Att det skett ett misstag, att det var någon stuntkopia som dött den där kvällen, att jag på något mirakulöst sätt slungats in i framtiden där Heath fortfarande levde. Där han hade rymt iväg från kändisskapet för att han var så trött på det och istället ägnat sig åt sin stora hobby; Bowling.

Nej, det var omöjligt. Det visste jag mycket väl. Ändå fanns den där tanken och förhoppningen där, gnagandes. Jag kunde inte koncentrera mig på bowlingen den dagen och jag brukar vara ganska bra på bowling. Den här dagen gick det inte så bra. Jag förlorade mot min åttaåriga kusin och det, mina kära vänner, var surt. Medan Heath stod där bredvid och satte strike efter strike utan att egentligen bry sig tycktes det som. Utan att märka att han konstant hade en liten femtonårings blickar på sig, som analyserade allt han gjorde, tog in det, sög det i sig och lekte med tanken på att hon hade en filmstjärna rakt framför sig.

Hon hade inte en filmstjärna framför sig. Hon hade en femtioårig gubbe vid namn Kjell framför sig.
Ändå…
Ändå ville hon inte gå hem när tiden var slut, ändå ville hon stå kvar där och stirra på honom och hans perfekta bowling. Trots förödmjukelsen att bli slagen av en åttaåring. Trots de obekväma skorna. Trots att hon var hungrig. Trots att det inte var han.

I'm the girl next door...

Igår fortsatte vi med de muntliga nationella proven i svenska. Jag hade redan gjort mitt så jag hade ingenting att vara rädd för.
Trodde jag.

När texten börjar lyssnar jag måttligt intresserat. Det handlar om en Jason som tydligen är en mobbare. Inom kort har han slagit ner en kille som heter Jit. (Med reservations för stavningen) När lärarna kommer sticker han, och ingen vågar berätta för dem vem som gjorde det. Jag får ändå en känsla av att de anar vem det var.
Och ändå gör de inte ett skit.

Plötsligt blir jag alldeles varm, det börjar bubbla i mig och jag kan inte hålla mina händer stilla. De vrider sig, pillar med mina vantar, rycker och vägrar lyda. Eller så vill jag egentligen inte att de ska sluta, för jag har en svag känsla av att om jag gör det kommer jag att explodera.
Jag ser inte längre en okänd Jason som slår en stackars kille, jag ser Honom.
Bang.
Jag går hem från skolan och får syn på honom framför mig. Jag stannar, vettskrämd. Han går emot mig. Jag vill springa, men kan inte. Mina fötter tycks på något sätt ha vuxit fast i marken och jag ser med växande panik att han kommer allt närmare. Hans ben sträcks ut, SMACK. Jag ligger på marken.
Bang.
Det är mörkt ute, jag och min syster ska gå till en kompis. Två skuggor kommer upp bakifrån oss. Vi ökar stegen, mitt hjärta tycks plötsligt ha bestämt sig för att hoppa ur mitt bröst. En hård knuff i ryggen. Jag skriker allt jag kan. De skrattar, säger något om att hon är roligast att ge sig på eftersom hon skriker så mycket.

Mitt hjärta har åter bestämt sig för att hoppa ur mitt bröst. Stolen känns hård, jag vill inte sitta kvar längre. Jag vill ställa mig upp, springa iväg och bara skrika. Jag svettas och får inte riktigt tillräckligt med luft. Nu är det dags för paren att diskutera. Jag är inte riktigt medveten om vad jag säger till min partner, någonting om att jag själv haft en Jason på mig, att jag vet precis hur det är. Sen är det dags för ett par att gå fram och prata inför alla. De är jätteduktiga och efter hand glömmer jag lite vad jag själv upplevde, men när de är klara och vi ska prata hela klassen kommer det tillbaka. Jag får förklara varför man säger emot, varför ingen gör något och att man inte kommer på tanken att gå ihop många mot mobbaren när man är mitt inne i det. Plötsligt har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag vet inte varför, jag vill inte gråta, har ingen anledning att gråta. Så jag gör det inte, men jag vet att de ser, jag vet att alla ser att jag är nära tårarna. Jag vill inte att de ska se, jag vill inte att de ska titta.
Bang.
”Gå en annan väg hem bara, eller vänta tills efter han har slutat skolan med att gå hem.”
”Ignorera honom, så slutar han.”

Läraren säger något om att detta är hemskt men att man ändå får hoppas att detta på något sätt har stärkt mig som person.
Det har det nog också. Det har gjort mig till den jag är idag; alla saker som händer genom ens liv leder upp till den man är idag.

We’ve all been sorry, we’ve all been hurt.
But how we survive, is what makes us who we are.

Jag hade glömt det här. Eller I alla fall inte tänkt på det på en väldigt lång tid, förträngt det antagligen. När det nu kom fram igen från någon avlägsen plats längst in i min hjärna slog det till mig som ett basebollträ.

Jag vill fortfarande fly.

Melodifestivalen

Och så var det dags igen.
Efter att ha skrattat så jag grät åt Luuks ”Här står jag och håller ställningarna” och Björn Gustavssons ”Baby don’t hurt me” så satt jag denna gång och spydde över Carolas hemska klänning, över hennes äckligt jobbiga sätt att visa att visst tusan kan hon sjunga med vibrato och hennes fullkomliga förgörning av Andreas Johnssons sköna stämma.
Men det värsta av allt är att jag faktiskt måste erkänna att hon är en av få i tävlingen som faktiskt kan sjunga.

Vi har en tävling i musik, Sveriges största.
Vi har åtta bidrag.
Vi har tre bidrag där folk faktiskt kan sjunga.
Hur pass lyckat är det på en skala 2 till 3?

De som (enligt mig) kunde sjunga var då Carola (måste tyvärr erkännas), Johnsson, Tvillingarna och Sanna. (Som för övrigt är min syssling. Jag hade en intressant diskussion med en kompis om det idag, jag nämnde det i förbigående och han vägrade tro på mig eftersom jag aldrig sagt det förut. Jag kontrade med att säga att jag hoppades att han inte förväntade sig att jag faktiskt skulle gå omkring och presentera mig med ”Hej jag heter Hanna, min syssling är Sanna Nielsen!” till varje ny person jag träffar. Han sa att han skulle skryta mer om det om hon var hans syssling, så då kan jag ju passa på att göra det nu. Min syssling är Sanna Nielsen, jag har suttit i hennes föräldrars vardagsrum, jag har träffat henne, jag har haft både hennes autograf och telefonnummer och jag har hennes första skiva signerad.
Nu har jag skrutit klart för ikväll.)

Carola och Johnsson gick till andra chansen. Inte direkt vad folk hade väntat sig.
När detta annonserades satt jag hoppandes i soffan, pekade mot Carola och skrek; ”HA! SMAKA PÅ DEN DU!!” och riktigt njöt över hur hon kämpade med att hålla besvikelsen i schack för att kunna se någorlunda nöjd ut.
Sanna gick direkt till Globen, vilket var bra då hon för en gångs skull även hade en bra låt.
Till Globen kom även tvillingarna (som jag inte minns vad de heter), de hade en helt okej låt och de har helt underbara personligheter.
[Och sjukt snygga kläder]
Sen har vi ju Ola också.
Ola som gick vidare till andra chansen.
Ola som kan leva på sitt utseende och sina tolvåriga minifjortis-fans.
Något han definitivt inte kan leva på är i alla fall sin röst.

"Titta! Jag är Peter Pan!"
And Hanna goes aaaawh

Noll koll på framtida bloggkontroll

Som de flesta vet har jag under en tid nu varit väldigt osäker över den här bloggen. Frågan om jag verkligen ska fortsätta att blogga och i så fall, på vilket sätt, har flugit igenom min hjärna mer än en gång.
Jag skriver ju för det mesta i en lite krönika-aktig form. Problemet med det är att jag då måste ha ett bra ämne att skriva om för att få det att låta något så när vettigt.
Sen har jag fått höra att det är roligast att läsa om sånt som folk gjort under dagen.
Det skulle jag säkerligen kunna skriva om, MEN…
Jag tycker det är både tråkigt att skriva och att läsa om, jag läser inga såna bloggar. (Utom Sandras såklart.) Och jag känner inte riktigt för att skriva om sådant jag aldrig skulle läsa själv. Dessutom skriver jag ju för det mesta om vad jag gjort under dagen på bilddagboken, och det är därifrån de flesta av mina läsare kommer. De jag känner till i alla fall.
Vidare är det inget vidare kul längre. Visst är det fortfarande lika kul då man får mail om att man fått en ny kommentar och det är fortfarande lika spännande att se vad alla har skrivit denna gång. Men själva arbetet, att komma på ett ämne, få tid och ork att sätta sig ner och få ut det på ett snyggt sätt och sedan lägga ut texten på själv bloggen. Det är inte lika kul.
Sen har jag även fått kritik för att mina inlägg ofta är väldigt långa. Så sant, så sant. Jag är fullt medveten om det själv och gillar det inte heller eftersom jag vet att det är jobbigt att läsa. Men tyvärr så tycker tydligen min hjärna att ’neej du ska minsann skriva långt ändå! Du måste ju få meeeed allt’ så där på min hjärnas sörmländska vis.
Och fingrarna lyder hjärnan, oavsett vad jag vill.
Men de senaste inläggen har i alla fall varit ganska korta, så det känns ju bra.
Fast det kan ju bero på att de inte heller varit särskilt seriösa eller viktiga. Bara något jag skrev ihop på några minuter så där, ni vet. Bara för att jag ville.

Vi får se hur jag ska gå vidare med bloggen.
Jag känner mig inte riktigt redo att lämna den för jag har faktiskt blivit väldigt fäst vid den.
Ni måste medge att den är bra fin!
Tänk bara på URL:en. RandigTigerIsHere… så… perfekt. Jag är nästan glad att RandigTiger var upptaget.

Apropå inte så mycket har jag tänkt skaffa en t-shirt med texten Randig tiger is here på. Bara så ni vet.

Uppsats

Idag var det Nationella prov. Uppsats.
Jag var extremt nervös på morgonen och det bara bubblade i magen. Jag hade laddat upp med vattenflaska, mörk choklad och självklart penna och sudd.
Så fick vi ämnena och inget av dem var något som tilltalade mig sådär enormt mycket.
Det fanns inget ämne där man skulle skriva en novell. Damn. I princip alla var krönikor.Vilket jag i och för sig är ganska bra på att skriva, så jag oroade mig inte allt för mycket.
Till slut valde jag ”Val som berör” och skrev om när och varför jag bytte stil och vad det fick för konsekvenser.Jag blev faktiskt väldigt nöjd, och när jag sedan läste igenom den, läste min historia så kände jag att något föll på plats.
Jag skrev om hur jag fann mig själv, men jag samtidigt som jag gjorde det fann jag en bit till av Mig. Visst har jag reflekterat över vad som fått mig att bli den jag är idag, men jag har aldrig sett det på papper förut.

Jag avslutade uppsatsen med att säga att jag fortfarande letar efter min identitet på många sätt och att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan jag funnit allt, om jag någonsin gör det.

Men i och med att jag skrev ned detta fann jag en bit till.
Och plötsligt har livet blivit lite intressantare.För visst tusan blir livet intressantare när man hittat lite mer av sig själv.

btw tror jag att jag ska posta uppsatsen här när vi fått tillbaka dem. Eller kanske på Stories sidan istället...

Att vara människa

På läsförståelsen i svenska på de Nationella proven fanns det med en text från Mark Levengoods bok ”Sucka mitt hjärta men brist dock ej” som jag blev fullkomligt kär i.
Väldigt mycket humor, men samtidigt en tankeställare.

Eller ja, humor och humor…
Det beror ju på om man tycker att exploderandes och brinnandes koalor är roligt.
Det är antagligen jag som har dålig humor, jag brukar ha det.

Vad texten gick ut på var i alla fall vad det innebär att vara människa. Den gav mig en riktig tankeställare och jag kunde inte annat än hålla med när texten var avslutad.
Den slutade med att en sa något i stil med;
”Det är det det innebär att vara människa. Att välja.”
Det fortsatte sedan med att huvudpersonen tänkte att det plötsligt blivit lite jobbigare att leva, men också intressantare.

Som sagt, jag kan inte annat än hålla med.
Visst tusan blir livet intressantare när man inser vad det faktiskt innebär att vara här, att vara jag, att vara en del av något.
Att vara människa.