Up ahead there was a curve approaching.

She made no indications of slowing.


Här ligger det damm ser jag. Mindre bra.

Det här med bloggning har blivit en alldeles för stor grej känner jag. Jag känner mig tvingad att sätta mig ner och skriva något långt, vackert, djup och poetiskt för att sedan lägga upp så att ca tre personer kan läsa det. Hej-jag-har-ett-liv. Eller inte. (sedan kan man ju diskutera hur pass vackert, djupt och poetiskt det brukar bli också)

Faktum är att jag egentligen inte har tid. Det är en massa som händer i skolan nu, jag tränar i princip aldrig på flöjten längre och jag har en hel hög med andra grejer jag skulle behöva göra, och ändå sitter jag här. Igen. Och skriver ett totalt onödigt inlägg om att jag inte hinner.
Jag har antagligen blivit lite smått beroende, ungefär som jag är lite smått beroende av datorn, lite smått beroende av att skriva ”O_o Hanna Ser Dig” överallt där jag kommer åt och ungefär som jag är lite smått beroende av att sova.
Men jag kan sluta när jag vill! Oja!
Ungefär som när jag hade druckit ca en liter Coca Cola och bestämt hävdade att jag kan sluta skratta när jag vill.

Vad blir då slutsatsen av detta?
Att jag borde sluta blogga.


Ni lär nog se en hel del mer av mig.

.

Musik ~vem jag varit och vem jag blev~

Jag sitter vid frukostbordet och wailar loss till en jullåt samtidigt som min syster lägger gräsliga och extremt oseriösa stämmor till. Jag är inte heller särskilt seriös utan har bara kul. När vi slutar sjunga och börjar skratta säger pappa; ”Vilken röst du har Hanna! Verkligen riktigt…!” jag blir förvånad och det första som kommer upp i mitt huvud är att säga att han har fel, att han ljuger och säger så bara för att han är min pappa. Innan jag hunnit öppna munnen hejdar jag mig och tänker efter. Jag tyckte faktiskt själv att det där lät bra, och pappa är inte den som brukar säga att jag sjunger bra när jag inte gör det, det är mer mamma som gör.
Jag säger ingenting, reser mig upp, lämnar tallriken i diskmaskinen och går iväg till toaletten och fortsätter att waila loss där inne.

Medan jag gör detta funderar jag över musikens mysterier. (Eller något åt det hållet i alla fall.)
När jag skulle börja sjuan hade jag väldigt dåligt självförtroende. Jag tyckte jag sjöng jättedåligt men jag sjöng ändå, för jag tyckte det var kul. Min mamma övertalade mig att gå i musikklass (och det är jag jätteglad för! All min kärlek till henne som förstår sig på vad jag vill när jag inte gör det själv.) och en liten, ful och extremt nervös tjej kom till provsjungningen tillsammans med sin mormor eftersom hennes mamma eller pappa inte kunde ta dit henne just den dagen. Hon fick gå in i musiksalen, mormodern fick vänta utanför och med skakig röst började hon göra som hon blev tillsagd. Hon kunde inte ta en ton när läraren spelade den på pianot utan läraren var tvungen att sjunga tonen för att tjejen skulle kunna ta den.
Tjejen går på skakande ben ut ur rummet en liten stund senare. Hon får några månader senare ett brev hemskickat till sig där det står at hon kommit in.

Under det första året i musikklassen byggs hennes självförtroende upp och hon glömmer allt hon varit med om tidigare, förstår att det kanske inte var henne det var fel på, utan hon hade bara träffat fel sorts personer tidigare. Plötsligt fanns där en hel hög med folk som tyckte om henne och ville vara hennes vänner. Plötsligt fanns det en hel hög med folk hon tyckte om och som hon ville vara vän med.
Under det andra året började hon tro på sin musikaliska förmåga. Hon började tro på att hon kanske visst kan sjunga, i alla fall lite, att det inte låter helt hemskt. Hon slutade att vara rädd för att sjunga för folk, även om hon kanske inte hade världens vackraste röst så älskade hon att sjunga och då tänkte hon också gör det. Under andra året bytte hon även stil. Hon hittade sin klädstil och hon fann sig själv. När året var över var hennes självförtroende i topp, och hon var något helt annat än det hon varit tidigare.
Nu kan jag börja kalla henne för mig igen. För den där flickan som på darrande ben gick in i Borgis musiksal för första gången var inte jag. Åtminstone så vill jag inte att det ska vara jag.

När jag och Sandra pratade i telefon här om dagen kom vi in på Idol och alla som är med där som faktiskt tror att de kan sjunga när de inte kan det över huvud taget. Sandra nämnde (igen) det jag sagt om att alla kan sjunga. ”Där ser du! Alla kan inte sjunga!” Jag erkänner att alla inte kan sjunga, men jag håller fast vid att de flesta kan det.
Det finns väldigt många i världen som anser själva att de inte kan sjunga, men som egentligen är ganska bra och om de bara började sjunga mycket och regelbundet skulle de kunna bli mycket bättre.
Ett bra exempel är mig själv, (ja, jag är ego) jag har utvecklats enormt sen jag började i musikklass. Dels är det självklart för att jag fått lära mig mer teknik och sådant, men just också att vi sjunger ofta och ordentligt. Jag har nu haft musik 4 gånger i veckan i snart 2½ år plus att jag tagit sånglektioner i snart 1 år. Det gör mycket, bara man håller igång rösten och övar den blir den bättre. Det är precis som att spela fotboll, om du inte spelar seriöst på några år är det ju självklart att du inte är lika bra som du var innan, och om du aldrig börjar spela fotboll över huvud taget då är det ju klart att du aldrig kan bli bra.

En annan bra sak med att sjunga är just att man får bra självförtroende. Sen vet jag inte om det är just sången eller om det är att jag faktiskt fått vänner som jag tycker om och som tycker om mig på riktigt som gjorde det för mig.



Okej för att alla kanske inte kan sjunga, men många kan det, om man bara ger det en chans.

Requiem of a Dream

Jag har alltid haft ett mål med mitt liv. Det må ha ändrats med åren, men det har alltid funnits något. Något att sträva efter, något att kämpa för, något att leva för. Nu har helt plötsligt det målet försvunnit, kvar finns ett stort svart hål som jag desperat försöker fylla. Det går inte så bra.

Jag skulle bli psykolog. Jag var helt säker på att det var min framtid, jag ville hjälpa folk och jag kände att det var vad jag ville ägna mitt liv åt. Sen hörde jag att det är lika svårt att bli psykolog som det är att bli läkare, och lågan slocknade plötslig. Aldrig att jag skulle kunna få MVG i allt. Visst, jag har bra betyg, men högsta betyg i allt är omöjligt hur mycket jag än försöker. Jag fick aldrig veta om det jag hörde om att bli psykolog var sant, och alla jag känner försöker hela tiden få mig att inse att man inte ska ge upp, att det kanske inte sant och det även om det är det kanske det går ändå. Men jag bryr mig inte längre, vare sig det är sant eller inte har lågan slocknat, och den kan inte tändas igen. Jag vill inte bli psykolog längre och jag kommer nog aldrig mer vilja bli det. Tro aldrig att jag gav upp. Våga inte tro det. Det är inte min grej.

Det dumma är (förutom att det känns tomt) att jag inte känner någon motivation längre. Jag vill inte plugga längre, för jag har ingen anledning. Jag vill inte gå till skolan längre, för jag har ingen anledning. Förr har jag alltid tyckt att skolan är ganska kul, sen finns det ju alltid ämnen man tycker mindre om men jag har kunnat klara av det, för jag har vetat att jag måste klara det bra om jag ska kunna bli psykolog. Men just nu känns det bara som om jag är där för musiklektionerna, engelskan och vissa SO-lektioner.
Vad jag känner för just nu är att dra här ifrån. Jag vill resa runt i världen, bo i Japan några år och när jag kommer hem igen vill jag öppna en affär som säljer kakor i lösvikt.
Jo det är ju en framtid också. Stå och sälja kakor i lösvikt resten av mitt liv.


I went to the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life. To put to rout all that was not life, and not when I had come to die, discover that I had not lived.


Varför så sorgsen? Jag är ung och stark, jag har hela livet framför mig. Om jag vill öppna en butik som säljer kakor i lösvikt så tänker jag banne mig göra det!
För är det ändå inte något du alltid drömt om?

Tänk dig att du går längs en mörk gata en tidig decembermorgon. Det är kallt och marken är täckt av ett tunt lager snö som krasar under fötterna på dig när du går. I alla fönster lyser adventsljusstakar hemtrevligt och långt borta kan man ana en kör som sjunger julsånger. Du går in i en liten affär med lite dunkelt ljus som ljuvligt doftar av nybakade kakor, kaffe och choklad. En kvinna i medelåldern ler sött mot dig och hälsar god morgon. Du ler förnöjt tillbaka och beställer en kopp varm choklad med vispgrädde. Kvinnan börjar genast göra i ordning chokladen åt dig medan du plockar ihop några kakor och lägger i en brun papperspåse. ”Smaka gärna, om du är osäker på vad du vill ha!” säger kvinnan. Du ler lite smått tillbaka och stoppar en stor kaka med nötter och chokladbitar i munnen.


O me! O life!... of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless--of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life? Answer. That you are here - that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.


And you may contribute a verse.
Detta är min vers, se till att du gör din extraordinär.

Ingen grekisk gud precis

Jag läste nyligen ut en bok som handlade om en 15-årig tjej som blev kär i en lärare. Den var inte överdrivet bra, det kändes bara som om författaren försökt få till något stort, vackert, djupt och poetiskt men det blev bara platt fall. För hon hade ingenting att jobba med, boken måste vara längre för att hon skulle ha fått till något av ovanstående, i alla fall med hennes talang. Dessutom fanns det inget djup i karaktärerna och då blir det väldigt svårt att få något djup i boken överhuvudtaget (men tro mig, hon hade försökt få djup i karaktärerna, men som sagt, sånt är inte lätt när man har en talang lika stor som hennes trebenta hund om hon nu har en sådan.)
Hur bra boken var har egentligen ingenting med det här att göra, men jag kände att jag kunde varna er om ni tyckte att den lät bra. I vilket fall hette boken ”Ingen grekisk gud, precis” och det syftade på att läraren inte var någon grekisk precis, men hon blev ändå kär i honom. Vad jag vill komma fram till är att när jag läste den, speciellt stället där hon träffade honom första gången och beskrev honom som just ”Ingen grekisk gud precis”, kom jag att tänka på min ”älskling”. Han är inte heller någon grekisk gud precis. Och ändå är jag kär i honom.
Det är något jag vill läsa om! Kärlek till en kändis. Det skulle vara så himla skönt att veta att man inte är ensam, även om jag vet att jag inte är det känner jag mig som ett freak. Det är inte normalt att man blir helt knäsvag av en 35-årig man som man aldrig träffat, och det är definitivt inte normalt att ens hjärta börjar slå i 1000 så fort man ser något som har den minsta koppling till denne 35-åriga man som man aldrig träffat. T ex. läste jag här om dagen en gymnasietidning i vilken det fanns en intervju med fyra stycken gymnasieelever.

”Vad kommer ni att göra direkt efter gymnasiet?
Fredrik: Det verkar smart att läsa vidare. Helst på Berkeley i Kalifornien!”

Dunk dunk dunk. Plötsligt slår mitt hjärta minst tre gånger så fort som innan och mina tankar är så långt ifrån gymnasietänkade som det går. Han bor där. Eller nej, han bor ju i Oakland. Han växte upp i Berkeley så var det. Det finns ett jättebra musikuniversitet där han växte upp.
Förtjusning. Jag fortsätter inte med att läsa intervjun fören flera minuter senare.

Det går över med tiden, är vad folk brukar säga. Vanligtvis gör det det också, alla andra kändisar jag varit ”kär” i har det gått över efter max ett halvår. Detta har dock pågått i ca två år nu. Jag har mer än en gång försökt att sluta också. Det är inte särskilt lätt kan jag säga, försök själv. Ansträng dig på att inte tänka på t ex. läppstift. Det går inte, för någonstans ligger det och gnager i bakhuvudet eftersom du hela tiden måste komma ihåg att du inte ska tänka på det.

Hjärtat slår hårt, helt utslagen
Jag vill höra andetagen
Du är så, yeah yeah wow wow

Eller hur var det den gick?
Jag har alltid tyckt att den texten är helt intelligensbefriad. Men kanske inte, för det är just så jag känner just nu, och har gjort ett bra tag. Eller så är både jag och texten intelligensbefriade. Antagligen.
Jag ska banne mig skriva en bok om kärlek till en kändis. Material har jag så det räcker i alla fall. Under tiden kan jag ju passa på att glömma också.
Japp, det kör vi på. Nu ska jag fortsätta läsa om gymnasium för att säkra min kändiskärleksfria framtid.

”Vad gör ni om tio år?
Fredrik: antingen så bor jag på en bänk på Medborgarplatsen i Stockholm iklädd Hammarby-tröja. Eller så kanske jag bor i Oakland tillsammans med några softa snubbar.”

Dunk dunk dunk

Databeroende, jag?

Och så sitter jag här igen. Dag efter dag efter dag. Låtsas som ingenting, försöker ignorera, försöker skjuta bort det, men det har blivit så mycket mer påtagligt nu när jag faktiskt är ensam. Inte ensam ensam, det finns hundratals, tusentals, kanske miljontals med personer som jag. Grejen är den att den jag hade som är, nej förlåt, var som jag inte är det längre. Sandra är inte databeroende längre och har börjat träna istället.
Själv sitter jag här. Jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att jag ska bli av med mitt databeroende och börja träna, men jag har aldrig lyckats. Men nu ska jag verkligen försöka, försöka, försöka (och helst lyckas också) för vet ni vad jag kommit fram till? Jag har egentligen ingenting att göra här längre. Jag bara sitter här och möglar framför min blogg, bdb, fefo och GD.se, men jag har egentligen ingenting att göra där. Inte sedan Sandra försvann. Ni vet det här ordspråket att man inte vet hur mycket man älskar något förens det är borta? Det är lite samma känsla nu, jag har aldrig insett förut hur himla mycket mitt Internet-liv egentligen kretsar kring Sandra, förens nu, när hon är borta. (Eller ja, hon är ju inte borta borta, vi håller ju kontakten såklart. Fast i början så stalkade jag henne lite, för jag klarar mig uppenbarligen inte utan henne. Så går det om man fäster sig för mycket vid någon på Internet.) (So Kidzzzzzz, don’t try this at home!)

Hur kommer det sig då att jag ändå sitter här, trots att jag kommit fram till att jag faktiskt inte har så mycket att göra här? Jag lovar, dumburken har någon magnetisk kraft.
Anyways, vad jag försöker komma fram till är att jag ska försöka bli av med mitt databeroende, igen. Och den här gången ska jag lyckas. Om jag alltså inte bloggat på ett tag, då vet ni att jag har lyckats, och vi kan alla glädjas för min skull och så kan ni berätta det för era barnbarn; att Hanna, ja det var en stark tjej, hon lyckades bli av med sitt databeroende hon. Tänk på det, när ni sitter där bland era droger och önskar att ni hade mer, att Hanna kunde komma ur det, då kan också jag! (eller så kan ni ju bara föreslå att de ska köpa lite mer knark, det är ungefär samma sak)

Nya hej-jag-mår-bra-liv, Here I Come!

(Nej jag är INTE patetisk, och ja, jag gillar att använda flera ord i rad. Sådeså sådeså!)

Barnrum till vuxenrum - på tiden att jag växer upp

Blä! Jag är bara så trött på det!
Den där fula beiga tapeten som inte alls matchar den mörkblå färgen under och den åh så irriterande borden! Det är ju så man får spasmer!
Den överfulla anslagstavlan med papper sen kriget och varför, varför, varför hänger det ett par hörlurar där som inte fungerar?
Den fula stereon som står och samlar damm och som man inte kan sänka volymen på. (Med samlar damm menar jag inte att den inte används, den är på minst tre gånger om dagen och det spelas flitigt på den, jag dammar den bara aldrig, det är allt. Eller snarare, varför dammar den inte sig själv!?)
Och den fula spegeln med det där gamla kortet i ramen och elgitarren som står under som jag aldrig spelar på.
Bokhyllan som är helt full med böcker jag aldrig någonsin kommer att läsa igen, (Tvillingarna? Tsatsiki? Angels Unlimited? Hur har jag någonsin kunnat läsa sån skit?) och alla förbaskade prydnadssaker. De där åh så söta hundarna och katterna i porslin som stått där så fint på min bokhylla i ca 400 år nu, hur har jag någonsin kunnat tycka att det är fina?
Skrivbordet ska vi inte ens tala om, låt oss bara säga att jag känner för att kasta ut det genom fönstret just nu. Fönstret ja… den där fula gardinen mamma valde ut åt mig som jag aldrig gillat, och fönsterbläcket där jag har alla mina accessoarer. Där ligger en sådär tvåhundrasjuttioelva sjalar och minst lika många par vantar, men jag använder bara två av varje kanske. Alla diadem jag slutat använda sen jag klippte mig, min gamla Mp3, alla jäkla smycken jag fick när jag var fem och så mobilen, Ipoden, kameran och glasögonen ovan på den högen för att fullborda kaoset.
Vidare har vi skrivbordsstolen som jag knappt kan minnas hur den ser ut längre eftersom den varit täckt av kläder en mycket lång tid nu, det ligger två tygpåsar och en ryggsäck på golvet, vad som är i dem vet jag inte och jag tänker inte ta reda på det heller.
Och väggarna!! Vem i all världen har posters på sina väggar nu för tiden? Och vilka är det där? Varför hänger det en massa bilder på tre medelålders män som uppenbarligen inte har fattat att de kom ur tonåren för ca 50 år sedan och som inte fattat att man faktiskt inte leker krig i tonåren heller (Dessutom ser man att handgranaterna är av plast) på min vägg? Vad var det de hette nu igen…? Ja visst ja, Green Day. De ska ner, helt klart, och ersättas med något lite mer sofistikerat, så som tavlor. Um få se… fem till fula gubbar… om jag inte minns helt fel måste det vara My Chemical Romance. Fnys, My Ridiculous Romance. Himla deprimerade saker, go cut yourselves, emo kids.
Då så, allt ska bort. Här ska förnyas!

I can’t control myself because I don’t know how, and they love me for it honestly I’ll be here for a while…


Nu är det gjort. Jag fixade inte allt, men en hel del. (Och rummet är ändå lika fult. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska ha ett snyggt rum) Jag tog bort alla hemska prydnadssaker ur hyllan, rensade anslagstavlan och skrivbordet, bytte ut tavlorna på små söta djur till två stycken deprimerande med armar/händer på, sorterade grejorna på mitt fönsterbläck (jag hade inte hjärta att slänga något av det) och la alla kläder på skrivbordsstolen i tvätten.
Gardinen hänger kvar, jag hade tyvärr ingenting snyggare att byta ut den mot, men jag jobbar på det. Böckerna står också kvar, jag har inget att byta ut dem mot heller och det skulle bli så fasligt tomt i bokhyllan om jag tog bort dem, bokhyllor är ju trots allt till för att ha böcker i.
Posterna fick också hänga kvar, dels hade jag inget att byta ut dem mot (igen) och dels skulle jag ärligt talat aldrig kunna ta bort dem. Inte än.
Som om jag ens menade det jag sa om fula, medelålders män. De är ju mitt allt! Nej, de får hänga kvar ett tag till, och tur är väl det, tänk er mitt rum med något så fult som TAVLOR på väggarna!? Det låter så vuxen och… och… urk. (Jag kan riktigt tänka mig hur det går utför efter det och vuxenpoängen bara samlas i stora högar likt kläderna på min skrivbordsstol, och rätt vad det är blir jag väl 70 år, senil-dement och har en hel hög med barnbarn också.)

Nej, jag kommer nog vara barn ett bra tag till, och det är jag glad för.

Vänskap...?

Min kära mor har nyligen varit på någon kurs (eller någonting åt det hållet, jag har inte järnkoll på vad min mamma har för sig jämt…) där man fick en kasse med en massa tidningar som hon delade ut bland familjen när hon kom hem. Vilka tidningar hon fick är inte relevant (men jag kan säga att det fanns några riktigt hemska damtidningar i vilka allt handlade om utseende och smink och skit. Jag ville nästan riva sönder dem.)
Vad jag vill komma fram till är att i en (Amelia om någon undrar) fanns det i alla fall några filmrecensioner.

”Min bäste vän
Vänskap är vanligt på film. Men aldrig förr har en film ifrågasatt vänskapen som franska ”Min bäste vän” gör. När vi nu kompisraggar mer än någonsin på nätet är det ett välkommet initiativ. Francois (David Auteuil) är framgångsrik, dejtar snygg kvinna och klär sig oklanderligt. Men på en bjudning inser han att han saknar riktigt goda vänner. Han får tio dagar på sig att hitta en bästis, efter en vadslagning. Roligt, och smart och uppriktigt. Visst, vi lämnade sandlådan för länge sen. Men lik förbannat måste vi hitta någon att leka med.”

Den texten fick mig att tänka efter lite. Visst är det sant att alla behöver någon att leka med, eller de flesta i alla fall. Jag tycker synd om dem som inte har någon. Ingen att dela sina hemligheter med, ingen som hör på vad du än har att säga, ingen som man bara kan skratta med för att skratta och ingen som man kan säga allt med bara en blick till.
Men vänta nu… vem har jag?

...


Jag hade Lovisa, men vi har glidit isär. Vi är fortfarande bästisar ”på pappret”, men vi vet båda två att det knappt finns något ”vi” längre, vi är bara för rädda för att erkänna det för varandra och våga släppa taget.
Jag tror inte vi vill släppa taget heller egentligen. 14 års vänskap är inte något man slänger bort bara sådär, även om det kanske vore bäst så egentligen.

Vänskap är vackert. På något sätt har jag alltid tyckt att vänskap är vackrare än kärlek och jag har alltid värdesatt vänskap mer än kärlek. Sann kärlek kan vara enormt vackert, men Sann Vänskap är något så mycket mer.
På samma sätt tycker jag bättre om kramar än kyssar. Jag tycker uppriktigt att det är äckligt att bli kysst/pussad. Kyssar kan vara mysigt att titta på, men att själv vara med om det? Nej tack!
Kramar däremot, är något så mycket mer och något så mycket vackrare. Att se på också.

En av de finaste vänskaper jag någonsin sett är en vänskap som pågått i 25 år. Det är en vänskap mellan två män vid namn Mike och Billie Joe, och deras vänskapsband har varit med om mycket, men har ändå stått fast och med åren blivit tjockare och starkare.
Jag blir lycklig bara av att se de två tillsammans, för då vet jag att någonstans finns det ändå sann vänskap och sann kärlek, och det ger mig hopp. Hopp om att världen kommer bättra sig och hopp om att det finns någon för mig också.
För jag tror på människan och jag tror på vänskap.


För övrigt ligger den filmen nu överst på min ”att se” lista.

Noll koll på blogg-kontroll

Redan från början har jag fruktat att min blogg bara kommer stå och samla damm, och vetat att det förr eller senare lär bli så. Därför har jag under de senaste dagarna ägnat i princip varenda ledig stund åt att försöka komma på bra bloggämnen, och dessutom kommit på en del bra också. Men glömsk som jag är har inte kommit ihåg särkilt många av dem (med särskilt många menas noll). Minnet är bra men kort, eller hur är det man säger?
För någon dag sen pratade jag med en tjej på bilddagboken om bloggar. Hon berättade att ett av de bästa blogginlägg hon någonsin skrivit handlade om knäckebröd. Jag höjer ett ögonbryn och ler. Jag svarar något om att något sånt skulle jag aldrig kunna skriva.
Eller skulle jag det? Knäckebröd, det kanske vore något för mig?
Skulle jag verkligen kunna skriva om något sådant som knäckebröd…? Svaret är ja, det kan jag, i bloggar kan man nämligen skriva om vad som helst, allt som faller en in.

Jag tänker förstrött på möjliga flumm-bloggämnen men kommer inte på något bra.
Det kommer nog.
Eller inte.

Eller så skiter jag bara i det och skriver ett totalt meningslöst inlägg om att jag inte har några idéer.
Bra idé.
Eller inte.

Knäckebröd, Here I Come

Illustrerad Vetenskap - för vanliga dödliga?

För några dagar sedan fyllde min syster 17, och hon fick en prenumeration på tidningen Illustrerad Vetenskap i present. Det är något både hon och jag har velat ha en längre tid nu, för det är riktigt intressant läsning. Man kan lära sig en hel del från den till skillnad från det vi lär oss i skolan är det kul. Varför vet jag inte, det kanske är för att det är mycket mer avancerat, för att det faktiskt är intressant fakta de tar upp eller kanske bara för att man faktiskt läser det frivilligt.
I alla fall fann jag igår det första numret på vardagsrumsbordet och jag kastar mig över det och jag slukar snabbt den första halvan utan allt för många komplikationer. Visst är det en del artiklar man inte förstår allt av och visst använder de många fackord, men man kan ändå få en översikt av vad det hela handlar om, vad forskarna kommit fram till och vad som kommer att göras med den nya informationen. Alltså går allt hyggligt bra, tills jag stöter på en artikel med rubriken:
LHC på CERN skall lösa fysikens största mysterier,
NU BÖRJAR JAKTEN

Eftersom jag älskar fysik och tycker det är riktigt kul börjar jag intresserat läsa. Men allteftersom rynkas mina ögonbryn mer och mer, jag får läsa om mening efter mening och jag förstår ändå inte vad som menas.

”… teorin förutsäger att supersymmetriska partiklar bildas relativt ofta vid tillräckligt energirika proton-protonkollisioner. Supersymmetriska partiklar är ett slags skuggmateria, det vill säga att alla vanliga atomära byggstenar, till exempel en kvark, har en kraftöverförande supersymmetrisk partner, en skvark. Omvänt har kraftöverförande partiklar som fotoner en supersymmetrisk byggsten som make, en fotino. Det finns alltså lika många supersymmetriska partiklar som det finns vanliga partiklar.”

Eh… jaha, supersymmetriska partiklar! Såna, ja de hör man ju talas om hela tiden! tänker jag sarkastiskt och hoppas att jag kanske kommer förstå lite mer av resten.

”Finner fysikerna supersymmetriska partiklar och lyckas bestämma deras massa, kan kosmologerna införa den nya experimentella informationen i sina modeller av universum och galaxerna. Visar beräkningarna att massan av de supersymmetriska partiklarna stämmer med behovet av mörk massa i de kosmologiska modellerna, kan forskarna vara betydligt säkrare på den mörka materian i universum verkligen utgörs av supersymmetriska partiklar.”

Jasså det säger du? Och vad exakt menas med supersymmetriska partiklar? Är de kanske extremt fykantiga månntro? Och om nu universum består av dessa supersymmetriska partiklar borde ju det betyda att jag också består av dem, eftersom jag är en del av universum. Alltså är jag supersymmetrisk. Det stämmer ju faktiskt, för forskare har ju faktiskt sett att människan är symmetrisk och människor föredrar faktiskt symmetriska saker eller mönster framför osymmetriska.
Okej, jag har faktiskt ingen aning om detta har något att göra med supersymmetriska partiklar, men det låter bra. Ni kan väl låta mig vara smart för en gång skull?

Jag fortsätter läsa men tänker inte riktigt på vad jag läser längre, jag förstå ändå inte, och hajar plötsligt till! Vänta lite! Det där stycket förstod jag! Jag läser det igen med upphetsad förtjusning, och upptäcker att jag inte alls hade missuppfattat allting utan visst förstod vad som stod. Jag känner mig stolt och fortsätter förnöjt att läsa, men inser snabbt att det bara var en engångsföreteelse.
Till slut tar artikeln om de supersymmetriska partiklarna, om hur man ska komma på om de finns eller inte och allt babblet om andra dimensioner slut (visste ni förresten att forskarna tror att det finns 10 dimensioner och att det finns en dörr in till dem som är 0,05 mm stor i universum som inte släpper igenom ljus utan bara tyngdlagen? Sånt kan alltid vara bra att veta), jag vänder lättat blad och nästa rubrik lyser mot mig:

I Kina skrev man på pinnar.

Jag ler lättat. Kina, skrift och pinnar är sånt jag förstår mig på.

Rosa

En sak jag undrat över ett tag är det här med rosa. Om någon säger kärlek tänker jag på stora, rosa, fluffiga moln. Om någon säger J-pop (som i princip går ut på att allt ska vara gulligt) tänker jag på rosa fluff. Och hur kommer det sig att man alltid klär små söta flickor i rosa? Och vad är det med Nalle Puh och rosa, fluffiga moln?
Alltså, vad jag egentligen undrar över är; När blev rosa den officiella ”gulliga” färgen?
Sen när började man förknippa rosa med sött och gulligt? Varför kan inte grönt var ”den gulliga” färgen? Eller blått, rött, aprikos eller orange för den delen?
Tänk efter, om du inte visste att rosa är den färg som är ”gullig”, skulle du då automatiskt förknippa rosa med söta saker? Eller med små flickor, eller prinsessklänningar, eller hjärtan?
Samma sak med hjärtan föresten, när blev hjärtan rosa? Jag kan förstå de röda, eftersom riktiga hjärtan är röda, men rosa? Jag är ganska säker på att riktiga hjärtan aldrig varit rosa. ”Det är kärlekens färg” Jaha, varför då? Sen när blev rosa och rött kärlekens färger? Känner man sig röd när man är kär? Är det kanske för att man rodnar så mycket då?
Jag har egentligen ingenting emot att rosa står för det den gör, vad jag undrar är bara varför? Vem kom på det och hur har det spritt sig över hela världen?
Var det någon gammal filosof som satt hemma i sin stuga för några tusen år sen och tänkte att ’Nej nu tusan! Nu ska jag komma på vad alla olika färger står för!’ och sedan gjorde det, såg till att det spred sig över världen med hjälp av en stor halvgrön elefant med klaustrofobi och sen var det inget mer med det…?

Sen finns det ju olika nyanser av rosa. Det finns allt mellan ljust baby-rosa till chockrosa. No shit Sherlock, men alla dessa nyanser förknippas ju inte med gulligull och sockersöta små fjädrar av ull.
Det är baby-rosans uppgift, och resten, vad gör de? Jag har faktiskt ingen aning. Vad tusan använder man chockrosa till? Eller sådär jobbigt rosalila som bara sticker i ögonen?
Är det så, att det finns färger utan mening?
Varför finns de i såna fall?
Kan inte hjärnan blanda filosofi, färger och vetenskap? Antagligen inte. Hjärnan har aldrig varit särskilt bra på att blanda filosofi och vetenskap.

Men, över till det chockrosa igen. Om man söker i Googles bildarkiv på ”chockrosa” är den första bilden man får upp ett allt igenom rosa rum, inte helt chockrosa kanske, men golvet är i alla fall chockrosa. Vidare får man upp ett gäng med chockrosa pärlor, ett par ballerina skor, två klänningar och en sjal. Där har vi alltså svaret, chockrosa används till att inreda (extremt fula) rum, till pärlor och till kläder. Sen har vi frågan vilka som skulle kunna tänkas använda det här. Vem skulle vilja ha ett helt rosa rum, gå omkring i chockrosa kläder med ett matchande chockrosa halsband?
Det finns antagligen någon som är så, men man behöver ju i och för sig inte använda allt.
Chockrosa kläder är snyggt på vissa i måttliga mängder och chockrosa pärlor kan vara riktigt snyggt om de används på rätt sätt. Men anyways;

Mysteriet med vad chockrosa används till är löst, svaret blev Pärlor

Ungefär som Meningen med Livet, Universum och Allting.

Svaret på det är 42.