Ingen grekisk gud precis

Jag läste nyligen ut en bok som handlade om en 15-årig tjej som blev kär i en lärare. Den var inte överdrivet bra, det kändes bara som om författaren försökt få till något stort, vackert, djupt och poetiskt men det blev bara platt fall. För hon hade ingenting att jobba med, boken måste vara längre för att hon skulle ha fått till något av ovanstående, i alla fall med hennes talang. Dessutom fanns det inget djup i karaktärerna och då blir det väldigt svårt att få något djup i boken överhuvudtaget (men tro mig, hon hade försökt få djup i karaktärerna, men som sagt, sånt är inte lätt när man har en talang lika stor som hennes trebenta hund om hon nu har en sådan.)
Hur bra boken var har egentligen ingenting med det här att göra, men jag kände att jag kunde varna er om ni tyckte att den lät bra. I vilket fall hette boken ”Ingen grekisk gud, precis” och det syftade på att läraren inte var någon grekisk precis, men hon blev ändå kär i honom. Vad jag vill komma fram till är att när jag läste den, speciellt stället där hon träffade honom första gången och beskrev honom som just ”Ingen grekisk gud precis”, kom jag att tänka på min ”älskling”. Han är inte heller någon grekisk gud precis. Och ändå är jag kär i honom.
Det är något jag vill läsa om! Kärlek till en kändis. Det skulle vara så himla skönt att veta att man inte är ensam, även om jag vet att jag inte är det känner jag mig som ett freak. Det är inte normalt att man blir helt knäsvag av en 35-årig man som man aldrig träffat, och det är definitivt inte normalt att ens hjärta börjar slå i 1000 så fort man ser något som har den minsta koppling till denne 35-åriga man som man aldrig träffat. T ex. läste jag här om dagen en gymnasietidning i vilken det fanns en intervju med fyra stycken gymnasieelever.

”Vad kommer ni att göra direkt efter gymnasiet?
Fredrik: Det verkar smart att läsa vidare. Helst på Berkeley i Kalifornien!”

Dunk dunk dunk. Plötsligt slår mitt hjärta minst tre gånger så fort som innan och mina tankar är så långt ifrån gymnasietänkade som det går. Han bor där. Eller nej, han bor ju i Oakland. Han växte upp i Berkeley så var det. Det finns ett jättebra musikuniversitet där han växte upp.
Förtjusning. Jag fortsätter inte med att läsa intervjun fören flera minuter senare.

Det går över med tiden, är vad folk brukar säga. Vanligtvis gör det det också, alla andra kändisar jag varit ”kär” i har det gått över efter max ett halvår. Detta har dock pågått i ca två år nu. Jag har mer än en gång försökt att sluta också. Det är inte särskilt lätt kan jag säga, försök själv. Ansträng dig på att inte tänka på t ex. läppstift. Det går inte, för någonstans ligger det och gnager i bakhuvudet eftersom du hela tiden måste komma ihåg att du inte ska tänka på det.

Hjärtat slår hårt, helt utslagen
Jag vill höra andetagen
Du är så, yeah yeah wow wow

Eller hur var det den gick?
Jag har alltid tyckt att den texten är helt intelligensbefriad. Men kanske inte, för det är just så jag känner just nu, och har gjort ett bra tag. Eller så är både jag och texten intelligensbefriade. Antagligen.
Jag ska banne mig skriva en bok om kärlek till en kändis. Material har jag så det räcker i alla fall. Under tiden kan jag ju passa på att glömma också.
Japp, det kör vi på. Nu ska jag fortsätta läsa om gymnasium för att säkra min kändiskärleksfria framtid.

”Vad gör ni om tio år?
Fredrik: antingen så bor jag på en bänk på Medborgarplatsen i Stockholm iklädd Hammarby-tröja. Eller så kanske jag bor i Oakland tillsammans med några softa snubbar.”

Dunk dunk dunk