Hanna förbättrar Billie Joes texter - avsnitt x

Har du någonsin älskat ett band eller en artist så fullkomligt att du skulle ha kunnat göra vad som helst för dem/den?
Det har jag, och gör fortfarande. Jag älskar Green Day (och nu får folk säga vad de vill, för så är det) och jag vet i princip allt om dem osv osv. Ni vet, den vanliga gamla visan. Förutom, och detta är något jag skäms oerhört över, att jag inte kan sångtexterna. Jag är en sån person som inte gärna läser igenom sångtexter, och när jag väl gör det minns jag inte vad texten var senare. Jag lyssnar bara och sen tror jag att de sjunger något som de inte sjunger. Detta kan i och för sig bli ganska kul, sen när jag väl läser texterna och inser att ’hoppsan, så var det absolut inte’.
Men det roliga är att jag ofta inte vill överge det jag trott mig veta att de sjöng. Jag brukar tycka att mina versioner av låtarna är mycket bättre än originalet. Detta gäller självklart inte bara Green Day låtar, utan alla låtar över huvud taget, men det är mest tydligt på dem. Där bryr jag mig nämligen verkligen om personen som faktiskt skrivit texten, till skillnad från andra låtar där jag i stort sätt skiter i dem som står bakom musiken. Taskigt, jag vet.

I alla fall, när nu detta händer, att jag inser att jag har haft fel text men tycker att den jag hade var mycket bättre brukar jag sätta in det i en liten lek jag har. Den har jag döpt till;
Hanna förbättrar Billie Joes texter – avsnitt x
Billie Joe är personen i Green Day som skriver deras texter, eller i alla fall de flesta av dem. X:et står för vilken ändring i ordningen det är. Jag är väl inte riktigt kvalificerad för jobbet som sångtextändrare, med tanke på att den enda text jag själv någonsin skrivit klart handlade om hallon. Men men, jag tänkte i alla fall att ni skulle få ett smakprov på denna lek. Jag tänker nämligen, från och med nu, avsluta varje inlägg jag gör med ett avsnitt av Hanna förbättrar Billie Joes texter.
Ni riktigt hoppar av förväntan och glädje nu, eller hur?

Sen har ni en chans att säga vad som faktiskt var bäst, den sextonåriga hallontextskrivarens förslag eller den trettiosexårige skrivit-seriösa-texter-sen-han-var-fjortons förslag. Det bästa med det hela är att jag kommer få åsikter från utomstående, som kanske inte ens har hört låten. De Green Dayfans som kommer att läsa det här kommer väl antagligen tycka att Billie Joes förslag är bäst, men de ickepåverkade, hur blir det med dem?
Spänningen stiger.

Så här kommer det att gå till; jag skriver den riktiga texten först, dock inte hela, det blir för mycket, sedan skriver jag det igen under, med min ändring i vitt.
Det blir väl kul? (Alla hoppar av glädje)
Sen vill jag bara informera er om att mina ändringar ofta inte är särskilt stora, utan bara småsaker som ofta kanske inte ger så stor skillnad för innehållet. Som i exemplet ni ska få nu.

Okej, då kör vi!

Hanna förbättrar Billie Joes texter – avsnitt 1

Going To Pasalaqua – Green Day

Well, I toss and turn all night,
thinking of your ways of affection.
But to find that it's not different at all.
I throw away my past mistakes and contemplate my future.
That's when I say...what the hey!?!

Well, I toss and turn all night,
thinking of your ways of affection.
But to find that it's not different at all.
I throw away my past mistakes and complement my future.
That's when I say...what the heck!?!

Den totala ångesten

På min förra skola hade vi det väldigt körigt ett tag. Det var prov och arbeten som skulle in precis hela tiden, plus de vanliga läxorna på det. Detta resulterade i att jag inte hann med allting annat jag ville göra, det viktigaste av detta ”allting annat” hanns absolut inte med. I alla fall inte i den utsträckningen jag behövde. Det viktigaste var min drog, är min drog.
Datorn.
Jag är databeroende och som vem som helst som är beroende av något, det kan vara cigaretter, knark eller shopping, får jag abstinens om jag inte får tillräckligt av det.
Det fick jag inte under den där perioden i skolan. Denna abstinens blandat med stress resulterade varken i något trevligt eller vackert. Det resulterade i ett nervvrak till flicka som inte kunde sova, inte kunde koncentrera sig, inte kunde sitta still, tänka klart och vars händer skakade okontrollerat. Emellanåt när stressen och abstinensen blev som värst fick flickan ångestattacker. Hon grät okontrollerat, skakade, frös och brann inuti. Hon kunde inte styra sina egna tankar eller sin egen kropp. Hon ville skada sig själv, försökte bryta av sina egna fingrar men kunde inte då fingrarna skakade så mycket att hon inte kunde få något ordentligt tag om dem. Hon försökte då kväva sig själv genom att hålla andan. Vilken person som helst vet att man inte kan ta livet av sig på det sättet, om man över huvud taget lyckas hålla andan så länge att man svimmar börjar man i vilket fall andas igen då. Detta insåg inte flickan när hon låg där och vred sig på soffan och försökte undkomma sig själv. Hon började förakta sig själv ännu mer när hon misslyckades med kvävningen; att hon inte ens kunde klara av något sånt.
Flickan somnade inte förens mycket sent de kvällarna hon hade dessa ångestattacker och hon somnade gråtandes.

Efter dessa ångestattacker förstod jag plötsligt folk som begår självmord. Det finns folk som lider av ångestattacker varje dag. Att leva med det där varje dag, det är mer än jag skulle klara av. Det värsta är att man inte kommer undan. Det är inte som att man kan springa ifrån det, för det man i så fall skulle springa ifrån skulle vara sig själv och sin egen hjärna. Känslan av att vara inlåst i sig själv, att man inte kan styra sina egna tankar som skenar som brännmärkta vildhästar. Ens kropp som inte lyder en själv längre. Att någonstans känna att man visst inte vill bryta sina egna fingrar men ändå ser sina händer förtvivlat vrida sig runt varandra för att få något grepp. Att efteråt inse att det inte funnits någon chans i världen att jag kunnat hålla andan tills döden inträder. Och huvudvärken som kommer efteråt. Ni vet hur ont i huvudet man får av att gråta? Försök då att greppa huvudvärken som måste komma efter att ha gråtit så mycket och länge.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta, ångestattacker är relativt vanliga bland ungdomar nu för tiden. Hemskt, eller hur?

Lyckligtvis gick ångesten och depressionen över när jag fick sitta ordentligt vid datorn igen, och det har inte kommit tillbaka. Dock fasar jag för gymnasiet. Redan nu tycker jag det är jobbigt, jag måste pendla och kommer därför hem runt sex varje dag och måste jag äta middag direkt. Först därefter kan jag sätta mig vid datorn. Vanligtvis brukar jag sitta någon timme innan middagen också. Bara det har börjat märkas, inte så att jag mår dåligt men att jag känner mig lite stressad för att jag tycker att jag inte hinner med allt. Detta är alltså redan andra veckan på gymnasiet, innan vi fått några läxor över huvud taget. Fatta då när vi får läxor, prov och arbeten över oss.
Jag fasar för detta, med all rätt.

Något jag är väldigt orolig för är betygen, jag kommer antagligen inte lyckas få så höga betyg jag vill ha, med tanke på allt detta. Jag som i princip varit ett MVG-barn sedan jag föddes vet inte hur jag kommer reagera på detta. Antagligen kommer jag inte kunna ta det.

Och jag är rädd.
Riktigt jäkla rädd.
Och vet ni vad ironin i det hela är?

Det är min egen hjärna jag är rädd för.

"Älskling, vad vill du ha i födelsedagspresent i år...?"

Min syster är en total nörd. Det är bara att inse. När jag frågade vad hon önskade sig i födelsedagspresent hade hon svårt att komma på något, ni vet sådär som man brukar ha när man börjar bli vuxen. Även jag har kommit in i den fasen nu, sorgligt men sant. Till slut kom hon i alla fall på tre saker. Vill ni veta vad det var för saker? Slår vad om att ni riktigt hoppar av spänning i era stolar just nu.
Det gör inte jag.
För jag vet vad det är.

De saker hon till slut kom fram till att hon ville ha var ”Sagan om Ringen” på engelska, blyertsstift och nya batterier till sin miniräknare.
Ja, ni läste rätt.
Eller ja, det beror ju förstås på vad ni läste, om ni läste att hon önskade sig en kanelbulle med grönt pärlsocker på, läste ni fel. Tyvärr.
För visst vore det mycket coolare om hon faktiskt önskade sig det? Det skulle vara en utmaning att skaffa fram, eller kanske till och med tillverka själv.
Men nej då, batterier till en miniräknare vill hon ha.

…Spännande, don’t ya think?
Varje ny dag ett äventyr. Kommer jag få de där batterierna idag eller inte?

Det ska i och för sig bli spännande och se om jag själv kan komma på något bättre att önska mig.
Men det är en senare fråga, än är det långt tills jul.


Min all käraste syster läser min blogg. Hon kommer slå ihjäl mig för det här.
Just därför.