This time, This place, Misused, Mistakes - Far Away

För någon dag sedan var jag och lite släkt och bowlade. Inget märkvärdigt, ni vet, man beställer en bana bara för att ha något att göra. Vi kom dit, fick vår bana, hämtade bowlingskor, gick till vår bana och… där var Han. Han med stort H.
Heath Ledger.

Först såg jag bara att de på banan bredvid spelade helt otroligt bra, bara spärrar och strikar. En av gubbarna var just framme vid banan, ryggen mot oss såklart, han slog sitt klot och fick en strike. När han vände sig om och gick mot oss tappade jag hakan. Hållningen, sättet att gå på, ansiktet, ögonen, sättet han pratade på. Allting var precis som en viss cowboy, spelad av en viss skådespelare som, så vitt jag vet, är död. Och ändå stod han där, fullt levande, visserligen lite äldre, runt femtio skulle jag tippa, men ändå där. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom, det gick bara inte, trots att jag gjorde några tappra försök. För någonstans, lite avlägset men ändå där, pockandes på min uppmärksamhet, fanns en tanke. En tanke, eller en förhoppning, om att Heath kanske inte alls var död. Att det skett ett misstag, att det var någon stuntkopia som dött den där kvällen, att jag på något mirakulöst sätt slungats in i framtiden där Heath fortfarande levde. Där han hade rymt iväg från kändisskapet för att han var så trött på det och istället ägnat sig åt sin stora hobby; Bowling.

Nej, det var omöjligt. Det visste jag mycket väl. Ändå fanns den där tanken och förhoppningen där, gnagandes. Jag kunde inte koncentrera mig på bowlingen den dagen och jag brukar vara ganska bra på bowling. Den här dagen gick det inte så bra. Jag förlorade mot min åttaåriga kusin och det, mina kära vänner, var surt. Medan Heath stod där bredvid och satte strike efter strike utan att egentligen bry sig tycktes det som. Utan att märka att han konstant hade en liten femtonårings blickar på sig, som analyserade allt han gjorde, tog in det, sög det i sig och lekte med tanken på att hon hade en filmstjärna rakt framför sig.

Hon hade inte en filmstjärna framför sig. Hon hade en femtioårig gubbe vid namn Kjell framför sig.
Ändå…
Ändå ville hon inte gå hem när tiden var slut, ändå ville hon stå kvar där och stirra på honom och hans perfekta bowling. Trots förödmjukelsen att bli slagen av en åttaåring. Trots de obekväma skorna. Trots att hon var hungrig. Trots att det inte var han.

I'm the girl next door...

Igår fortsatte vi med de muntliga nationella proven i svenska. Jag hade redan gjort mitt så jag hade ingenting att vara rädd för.
Trodde jag.

När texten börjar lyssnar jag måttligt intresserat. Det handlar om en Jason som tydligen är en mobbare. Inom kort har han slagit ner en kille som heter Jit. (Med reservations för stavningen) När lärarna kommer sticker han, och ingen vågar berätta för dem vem som gjorde det. Jag får ändå en känsla av att de anar vem det var.
Och ändå gör de inte ett skit.

Plötsligt blir jag alldeles varm, det börjar bubbla i mig och jag kan inte hålla mina händer stilla. De vrider sig, pillar med mina vantar, rycker och vägrar lyda. Eller så vill jag egentligen inte att de ska sluta, för jag har en svag känsla av att om jag gör det kommer jag att explodera.
Jag ser inte längre en okänd Jason som slår en stackars kille, jag ser Honom.
Bang.
Jag går hem från skolan och får syn på honom framför mig. Jag stannar, vettskrämd. Han går emot mig. Jag vill springa, men kan inte. Mina fötter tycks på något sätt ha vuxit fast i marken och jag ser med växande panik att han kommer allt närmare. Hans ben sträcks ut, SMACK. Jag ligger på marken.
Bang.
Det är mörkt ute, jag och min syster ska gå till en kompis. Två skuggor kommer upp bakifrån oss. Vi ökar stegen, mitt hjärta tycks plötsligt ha bestämt sig för att hoppa ur mitt bröst. En hård knuff i ryggen. Jag skriker allt jag kan. De skrattar, säger något om att hon är roligast att ge sig på eftersom hon skriker så mycket.

Mitt hjärta har åter bestämt sig för att hoppa ur mitt bröst. Stolen känns hård, jag vill inte sitta kvar längre. Jag vill ställa mig upp, springa iväg och bara skrika. Jag svettas och får inte riktigt tillräckligt med luft. Nu är det dags för paren att diskutera. Jag är inte riktigt medveten om vad jag säger till min partner, någonting om att jag själv haft en Jason på mig, att jag vet precis hur det är. Sen är det dags för ett par att gå fram och prata inför alla. De är jätteduktiga och efter hand glömmer jag lite vad jag själv upplevde, men när de är klara och vi ska prata hela klassen kommer det tillbaka. Jag får förklara varför man säger emot, varför ingen gör något och att man inte kommer på tanken att gå ihop många mot mobbaren när man är mitt inne i det. Plötsligt har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag vet inte varför, jag vill inte gråta, har ingen anledning att gråta. Så jag gör det inte, men jag vet att de ser, jag vet att alla ser att jag är nära tårarna. Jag vill inte att de ska se, jag vill inte att de ska titta.
Bang.
”Gå en annan väg hem bara, eller vänta tills efter han har slutat skolan med att gå hem.”
”Ignorera honom, så slutar han.”

Läraren säger något om att detta är hemskt men att man ändå får hoppas att detta på något sätt har stärkt mig som person.
Det har det nog också. Det har gjort mig till den jag är idag; alla saker som händer genom ens liv leder upp till den man är idag.

We’ve all been sorry, we’ve all been hurt.
But how we survive, is what makes us who we are.

Jag hade glömt det här. Eller I alla fall inte tänkt på det på en väldigt lång tid, förträngt det antagligen. När det nu kom fram igen från någon avlägsen plats längst in i min hjärna slog det till mig som ett basebollträ.

Jag vill fortfarande fly.