VARNING! Innehåller filosofiska tankar

Jag är en människa, men jag är också en kvinna. Jag är en estet och en flöjtist. Jag är livfull men orolig för framtiden. Jag är för alltid ett barn och tror på ett liv efter döden. Jag är en bloggare och en tänkare. Men framför allt är jag en Drömmare.

Jag drömmer om framtiden, om författarskap, familj och lycka. Jag drömmer om livet efter döden, om Neverland och Peter Pan. Jag drömmer om sånt som inte finns, om vad jag kan och vad jag vill vara.

En älva. Min klasskamrat har fått för sig att jag är en älva. ”Redheaded elf” brukar han kalla mig. Han har ”bestämt sig” för att jag är en älva, har han också sagt, som om jag vore det för honom även om det inte var sant. Jag vill att det ska vara sant, hoppas att det är sant, tror att det är sant.

Man är inte mer än vad man gör sig till, men kan man vara vad som helst bara man vill det tillräckligt mycket? Kanske inte i verkligheten, men jag är inte så säker på om det alltid är det som räknas.

”But only in their dreams can man be truly free. ’Twas always thus, and always thus will be.”

Om jag drömmer, tänker och vill tillräckligt mycket kan jag vara en älva, för mig. Och det är ju trots allt det som räknas, vad jag själv anser mig vara. Det är jag som måste leva med mig 24h om dygnet, resten av mitt liv. Hur långt nu det än må bli.

”He imagines life the way he wants it to be, and he believes in it long enough and hard enough that it all appears before him.”

Jag undrar om det fungerar på ens livslängd också. Om jag kan vara älva bara jag tror det, kan jag väl leva för alltid. Om jag själv tror att jag är odödlig, är det ju så det är för mig. Hur kan jag dö när jag själv anser det omöjligt? Om nu verkligheten skulle få för sig att störa min tro, kommer jag inte att tro det själv. Om nu verkligheten tar död på min kropp kommer ännu min själ och mitt sinne leva kvar, ty den är inte bunden vid kroppen om jag inte själv vill det. Allt är som jag tror att det är, för min värld existerar på mina villkor.

”Man vet inget, utom att alla kommer dö en dag”

Faktum är, att om det är något man inte vet, så är det just det. Man vet inte att någon kommer att dö förens den faktiskt gjort det, och inte ens då vet man om den verkligen är död, eller bara lever vidare någon annanstans. Sen beror det självklart på vad man definierar som ”död”. Är det när personens personlighet, tankar och liv är dött, eller när kroppen är död? Och hur vet man att den verkligen är död? Den kanske bara sover, utan att andas eller att på något annat sätt se ut som att den lever. Vad som nu är definitionen av ”lever”. Att leva och att ha ett liv, är det samma sak?

Vad jag faktiskt vet, med säkerhet, är att jag kan vara vad jag vill, bara jag tror det själv.

Jag är en älva. Vad är du?

Sofie

Jag sitter på bussen. Det är mer folk än vanligt, jag tar bort min väska från sätet bredvid mig. En tjej i min ålder kommer på bussen. Hon är söt och ser trevlig ut. Jag ser på henne och hon ser tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig, trots att det finns flera lediga platser bredvid andra. På teaterlektionerna har vi fått lära oss att visa vad vi vill med bara våra ögon. Jag undrar förstrött om jag kanske använde det vi fick lära oss utan att vara medveten om det själv; jag undrar om hon såg att jag ville att hon skulle sätta sig bredvid mig.

Jag låtsas se ut över bussen för att få en anledning att granska henne. Hon har en stor, grön och glansig jacka som skulle få vem som helst satt se ut som en fjortis. Vem som helst, utom hon. Hon har blont hår men mörka ögonbryn. Jag undrar stilla om hon blekt håret, men jag tror inte det. En del har det bara så; ljust hår med mörka ögonbryn.

Hon tar upp sin mobil och skriver ett sms. Utan att tänka på vad jag gör, läser jag det.
”Nej men det kändes bara fel att ha den. Du passar mycket bättre i den än jag.”
Så hon är generös också, ger bort kläder till sin vän för att hon ”passar mycket bättre i den.” Jag tänker att hon är en sådan person som jag skulle vilja vara vän med. Inte för att jag vill ha kläder, utan för att hon verkar vara en person som jag skulle tycka mycket om. Jag överväger att inleda ett samtal och, om det går bra, be om hennes telefonnummer. Men jag kommer fram till att det vore för påfluget, svensk som jag är. Jag undrar vad hon heter. Antingen Sofie eller Kristin. Till slut bestämmer jag mig för Sofie.

Sofie tar upp en banan ur sin väska, skalar den och bryter sedan av bitar som hon stoppar i munnen, istället för att äta den rakt av. Hon torkar av sina kladdiga fingrar på sin jacka. Jag funderar på om jag borde vara äcklad, men kommer fram till att det faktiskt är ganska gulligt. Hon äter inte banan som andra, kul. Och vem har aldrig torkat av sig på sina kläder?

När hon ätit färdigt lägger hon ner armen så att hennes armbåge nuddar vid min. Jag undrar om hon märker det. Jag undrar om hon funderar över vem jag är, så som jag funderar över henne. Armen blir kvar där resten av resan.

Jag upptäcker några gröna, utsuddade streck på hennes högra pekfinger. Som om hon har målat dit en smilie som sedan suddats ut av allt för många handtvättningar. Jag kommer fram till att hon målat dit den under en tråkig historielektion. Jag ser framför mig hur hon suckar tyst efter att ha kluddat i sitt kollegieblock, sedan sträcker sig över mot sin kompis pennskrin och plockar upp dennes gröna kulspetspenna. Hon målar en smilie, först på sig själv, och sedan på sin kompis arm.

Sofie ser koncentrerad ut, som om hon lyssnar efter något. Jag undrar om hon försöker höra vad jag lyssnar på i min Ipod. Hör hon hur Loke sjunger att han minsann inte är rädd för rasister? Jag tror inte det, jag lyssnar på låg volym.

Några minuter senare ska hon av. En hållplats efter den där min kompis brukar går av. Jag undrar om de känner varandra. Hennes armbåge lämnar min och så är hon av bussen. Våra blickar möts genom rutan när hon börjar gå. Blågröna ögon under rött hår möter blågröna ögon under blont hår. Sedan är hon borta. Sofie.

Ord.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord. Hur man kan konstruera meningar från vilka man kan bilda bilder, så vackra och storslagna, att det faktiskt inte finns ord för det. En författare som håller en bunden vid sin bok tills man läst ut den, och långt efter det att boken är utläst, det är en verkligt stor person. En dag, önskar jag bli en sådan stor person.

Jag får ofta idéer, saker jag vill berätta för världen, eller kanske bara berätta för mig själv. Sätta ord på det, spara det för att kunna minnas det senare. Få av dessa idéer är sådana att jag absolut inte kan släppa dem, men har jag väl fått en sådan idé sitter den kvar länge. Jag använder den i allt jag kan komma på, för att få ut något så bra som möjligt av det. För det mesta brukar dessa stora idéer sluta i ett platt fall, eftersom de ofta kräver något längre än en novell. Jag har väldigt svårt att slutföra något längre än noveller. Även om jag vet detta fortsätter jag spinna vidare på mina idéer. Jag vill och måste få dem att bli verklighet. Detta fortsätter jag med tills jag får en ny sådan storslagen idé.

För att ge ett exempel har jag minst fem olika berättelser som alla heter ”Fjäril av glas”. Två i olika skrivböcker, två på olika datorer och en någonstans i min förra skola. Alla innehåller ett halsband med en gul fjäril som tillhört en flicka som nu är död. Alla dessa har förblivit utan slut. Alla utom en. Vi skrev uppsatser i skolan, jag använde självklart denna idé. Den uppsatsen var jag så illa tvungen att slutföra. Enligt mig är den sämst av de fem.

Att komma på spännande och förtrollande historier är en sak. Att kunna uttrycka dem med enbart ord är en annan. Alla författare har en egen stil, alla läsare tycker illa eller bra om olika författares stilar. Det måste vara ett spännande jobb att försöka hitta de böcker som kan sälja, och att ibland behöva bortse från vad man själv tycker för att bedöma om andra skulle läsa detta. Undrar hur många av dem som läste ”Harry Potter” men inte gav ut den som blev avskedade? Egentligen är det orättvist. Hur kan man veta? Jag, till exempel, skulle aldrig ha gett ut Kerstin Ekman, en medlem i Svenska Akademin som anses vara en av Sveriges största författare. Jag ser inte hennes storhet; men det beror enbart på att jag inte klarar av hennes stil.

Min stil, har jag upptäckt på senare tid, uttrycker sig bäst på svenska. Min stil består av antingen långa meningar med många kommatecken, eller korta meningar som egentligen är som fragment av den föregående meningen.

Men vad gör jag nu? Analyserar min egen stil? Förstör inte det stämningen, kommer inte folk enbart sitta och tänka på det nu? Det må så vara. Men jag ville berätta för världen att jag minsann vet hur min egen stil är. Det viktigaste är alltid vad man vill berätta, hur man sedan framför det är en annan sak.

”En annan sak.” Alla stora författare lär ut att man ska sky klyschor som pesten, ”En annan sak” räknas antagligen till dessa klyschor. (En av dessa författare använda just de orden; ”Sky det som pesten” Jag tror inte att han själv insåg att just de orden ingår bland dessa klyschor han hävdar att man så utarbetat ska undvika.) Jag ser inte meningen med det, storheten hos en författare ligger inte i hur många klyschor den lyckas undvika att använda, utan i hur den framför det den vill förmedla till läsaren. Om författaren anser att det bäst görs med klyschor, är det upp till denne.

Hur insåg jag då att min stil görs sig bäst på svenska?

Den senaste tiden har mitt stora projekt varit på engelska. Under tiden jag skrev hade jag lika kul som jag alltid har när jag skriver, och faktum är att den är den berättelse som jag kommit längst på någonsin. Men något fattades. Min egen stil fattades. Av någon anledning kom den inte fram på engelska och jag såg mig själv skriva saker som visserligen var mina ord, men inte från mig på det sätt som jag ville. Tjugo kapitel senare kom jag på mig själv med att sakna svenskan, och det jag kan göra med de orden.

Jag vet att många tycker att svenska är ett tråkigt, fult och onyanserat språk som de inte gärna skulle använda om det inte vore för det faktum att det är deras modersmål. Folk får säga vad de vill, men enligt mig är svenska ett av de vackraste språken i världen. Orden är fagra och det finns egentligen ingen gräns för vad man kan göra med det, om man bara ger det en chans. Jag skulle antagligen kunna göra mycket mer med engelskan om jag kunde språket bättre. Jag säger inte att jag är dålig, men det är inte mitt modersmål. Svenskan är mitt modersmål. Jag är glad för det. Det ger mig chansen att få leka med några av de vackraste orden i världen.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord.