Det var en gång... del II

Jag försökte hitta min favoritsagobok. Den med originalsagan om Skönheten och odjuret, den med sagan om Tusenskinn, prinsessan som flydde från sitt hem eftersom hon inte ville gifta sig med sin far, den med den småländska sagan Östan om solen och nordan om jorden, där en bondpojke färdas på en Fågel Fenix bortom vår värld för att rädda sin älskade.

Jag fann den inte. Jag har ingen aning om vart den har tagit vägen. Den kan ju inte gärna ha flyttat på sig själv (eller kan den..?), vilket betyder att jag måste ha flyttat på den till ett ställe som antagligen var väldigt genomtänkt. Alltför genomtänkt, tydligen, eftersom jag inte kan finna den.

Faktiskt, så fann jag bara en enda av alla mina sagoböcker. Den jag fann var den jag minst tycker om, typiskt nog. Den jag fann var en sagobok med några av H.C. Andersens sagor (vari endast 5 av 12 sagor börjar med "Det var en gång..."), men i förkortad form (Jag misstänker att de även är lite förmildrade för att passa barn. H.C. Andersens sagor är fruktansvärt hemska.)

Jag minns när vi köpte den boken. Jag var kanske 7 år och min favoritfilm var Disneys Den lilla sjöjungfrun, och det jag önskade mest av allt i världen var att få vara en sjöjungfru. Vi var i någon affär, var vet jag inte, och jag såg en bok med sjöjungfrur på och jag skulle absolut ha den. När jag sedan fick höra av mamma att det var Den lilla sjöjungfrun som saga ville jag självklart ha den ännu mer. Och jag fick den. Gissa om jag blev besviken när jag fick höra hur Den lilla sjöjungfrun verkligen slutar?

Efter det hade jag väldigt svårt för den boken. Jag tyckte inte alls att sagorna var bra. De var tråkiga och bilderna var fula. Jag måste hålla med mitt yngre jag. Bilderna är fruktansvärt fula, och det finns absolut bättre sagor än de här, dock har jag nu inget emot de tragiska sluten som finns i många av dem. Jag kan tänka mig att sagorna är bra mycket bättre i original, men jag tror inte att de kan bli lika bra som de klassiska sagorna., som de som jag redan nämnt, eller som Igelkottapojken, eller som Kung Trastnäbb.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Dock vet jag med säkerhet att jag måste skaffa mig nya sagoböcker, eftersom jag tydligen förlagt de jag har.

Skam över mig! Skam över min familj! Skam över min KO!
[/Disneyskämt]

Det var en gång...

Sagor har alltid fascinerat mig. Korta berättelser om magiska ting, och så självklart den åh-så-bra sensmoralen i slutet. Vad jag gillar mest med dem är att de förklarar allting som så självklart. Aldrig utspelar de sig i en annan värld, utan i vår egen, men långt långt bort. Det är inget Midgård, Hogwarts eller Narnia, och vi får chansen att tro att detta faktiskt finns någonstans i vår värld. Kanske närmare än vi tror.

Vi är vana vid Disneysagorna, de med glitter och dessa evigt lyckliga slut. Sagorna som de flesta av dessa filmer är baserade på är långtifrån så vackra och ljusa. I den riktiga Askungen slutar det med att styvsystrarna hugger av sig sin häl respektive tå för att få plats med foten i glasskon, och de får dessutom sina ögon utpickade av duvor när Askungen väl fått sin prins. Tänk er det blodbadet i en Disneyfilm.

Eller varför inte ta Snövit. Där är det minsann ingen Den Sanna Kärlekens Första Kyss som väcker henne ur hennes sömn, utan hon hostar helt enkelt upp äppelbiten när prinsen och hans undersåte snubblar på en rot när de ska bära iväg med glaskistan, och den elaka styvmodern får i slutet dansa i glödgande järnskor tills hon dör. Trevligt slut där med, som ni ser.

Men värst av alla måste ändå vara Den lilla sjöjungfrun. Prinsen förälskade sig aldrig i sjöjungfrun, utan fann en annan prinsessa att gifta sig med. I enlighet med överenskommelsen som sjöjungfrun hade med sjöhäxan skulle hon därmed förvandlas till havsskum. Hennes systrar offrar då sitt hår till sjöhäxan i utbyte mot en kniv. Om sjöjungfrun dödar sin älskade prins med kniven kommer hon få återvända till havet som sjöjungfru igen, men sjöjungfrun kan inte döda sin prins, hon älskar honom alltför högt. Hon kastar sig över relingen för att möta sitt öde som havsskum, men just som hon ska förvandlas svävar hon upp i luften och förvandlas till en av luftens döttrar.

Hon undkom visserligen ett öde som havsskum, men hon fick aldrig sin prins och hennes systrar offrade sitt hår för en syster som det aldrig fick se igen, och som de i all evighet kommer tro har förvandlats till havsskum.

De två första sluten är dock inte skrivna i sten, Askungen och Snövit är folksagor som blev nertecknade av bröderna Grimm. Den lilla sjöjungfrun är dock nedskriven av H.C. Andersen och är därmed en författares verk. Men de traditionella sagorna kommer av en muntlig berättarsed och de förändras ständigt. Eller förändrades, kanske man bör säga. Nu för tiden finner man alltför ofta sagorna i just böcker, istället för i en berättares muntliga ord.

En dag ska jag lära mig en hel drös med traditionella sagor, för att sedan berätta dem vidare.

Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!

"Lyckokatt" av Edith Södergran

Från en randig tiger till ett Neverland

Jag kände att det var dags för lite förändring. www.RandigTigerIsHere.blogspot.com kändes bara inte lika bra som det gjorde 2007. Tiderna förändras och så även jag. Tänka sig.

En något irriterande sak jag upptäckte efter URL-bytet var dock att alla kommentarer som jag någonsin fått har försvunnit. Känns väldigt tråkigt, många av dem var väldigt fina, med väldigt bra tankar. Men jag ska försöka att inte gråta över spilld mjölk...

Kanske är det dags för en riktig storstädning här. Jag har ju börjat, då kunde jag lika gärna göra det fullt ut, och radera alla dåliga inlägg som jag skrivit. Fast då blir det ännu färre än vad det redan är. Visserligen är de flesta av de dåliga inläggen från 2007. Men alla inlägg har ändå ett sentimentalt värde för mig. Jag minns när jag skrev dem, allihop. Jag minns vad jag tänkte, vad jag kände och vad som fått mig att börja tänka på det.

Jag får ta mig en liten funderare på det.

För övrigt är sentimentalt ett väldigt fint ord.

Jag misstänker starkt att detta är det första inlägg sedan 2007 någon gång där jag inte yttrat en massa åh-så-djupa tankar. Sedan jag började läsa filosofi tycks alla tankar i mina blogginlägg tråkiga och onynanserade. Utan något egentligt djup.

Trots tidernas förändring förblir dock en sak densamma. Den lär nog aldrig ändras, om så himlen faller ner över oss, om så alla träd plötsligt börjar tala (vilket inte skulle förvåna mig särskilt, egentligen), om så solen visade sig vara en igelkott.
Vad detta som förblir är?
Min kärlek till filosofi.

Det enda jag inte kan göra

Det enda jag inte kan göra
Inte kan klara av
Isen som fryser skall åter smälta
Men allt jag inte kan
Det enda jag inte kan

Möts i ett irrbloss
Flammor, orkaner, blixtar
Åskstormar sjunger om framtiden
Framtiden från igår som kommer imorgon
som den gjorde idag

Men det enda jag inte kan
Sjunger från mitt hjärta så som
En stjärna söker sitt ljus
Så som havet söker sitt djup
Så som trädet söker sin rot

Dansa över löven
Som bor någon annanstans
Låt dem inte höra
För det du inte kan göra
Det enda du inte kan
Måste förbli osagt

Låt dem inte höra ditt hjärtas sång
Ingen kan höra ditt hjärtas sång
Förrän de ser
stjärnan som funnit sitt ljus

Låt mig finna mitt ljus
För det enda jag inte kan göra
Låt mig finna mitt ljus

Min Pan

Om dagen, om natten ser jag min Pan
I språngmarch, i vila hör jag min Pan
Du fjäderlätta pust, du klätterlätta språng
Lämnade du kvar ditt sinne?

Ser du mig, så som jag ser dig
Fjäderlätt?
Hör du mig, så som jag hör dig
Klätterlätt?

I regnets ljuva smatter känner jag min Pan
Snökristaller blänker, bland dem singlar min Pan
Du gräsets våta doft, du kristall på gräsets topp
Låt mig få bevara dig i mitt minne

Känner du mig, så som jag känner dig
Doft av gräs?
Låter du mig singla, så som jag låter dig
Gräskristall?

Virvla runt i eviga färger

G som i början på Grått.

Tänk om jag var någon annan, skulle jag då fortfarande vara jag?

Missuppfatta mig rätt; Vad jag menar är, säg att jag skulle vara biologiskt barn till ett annat par än min mamma och pappa, men ändå hade uppfostrats av min mamma och pappa, skulle jag då vara samma person som jag är? Jag skulle antagligen se annorlunda ut, men skulle jag även vara annorlunda som person?

Samma sak åt andra hållet; Säg att jag var biologiskt barn till mina föräldrar (vilket jag, tro det eller ej, är) men uppfostrad någon annanstans. Skulle jag då vara samma person som jag är nu?

Hur stor roll spelar egentligen generna?

Detta är något jag ofta tänker på. Fast oftast inte på det sättet att jag frågar mig om jag fortfarande skulle vara jag om jag skulle vara någon annan, utan snarare så att jag frågar mig om tjejer gråter mer än killar på grund av gener eller hormoner, eller på grund av uppfostran.

Under alla de gånger jag har tänkt på sådana frågor har jag alltid kommit fram till samma svar. Det svaret är alltid lika frustrerande. Anledningen till att jag fortfarande frågar mig de frågorna är ju att jag vill ha ett lite mer tillfredställande svar. Men något sådant dyker aldrig upp.

Svaret jag alltid kommer fram till, är att det antagligen beror på både och. Jag är den jag är på grund av både gener och uppfostran. Men det är inget tillfredställande svar. Man vill inte att det ska vara en blandning, man vill få svar svart på vitt. Inte i grått.

Olyckligtvis går livet allt som oftast i grått.

Grått som elefanter, sengångare, sälar och andra spännande djur. Så som dammråttor. Grått, grått, grått. Mittemellan, lagom, alldeles banalt fantastiskt och fullkomligt oerhört tråkigt.

Vänta lite nu... kom jag just fram till att en blandning mellan gener och uppfostran är alldeles banalt fantastiskt och fullkomligt oerhört tråkigt?

...Ja, det gjorde jag visst.

Undrar om den tanken sitter i generna eller i min uppfostran?


(Försök hitta ord så som 'banalt' och 'oerhört' i generna, så får du ditt svar.)

Sång från en mixervisp

Jag hittar ofta på, gör vardagen mer spännande än vad den är. Inte för någon annan, utan för mig själv. Jag ljuger aldrig, utan lägger bara till saker. Små saker, som jag sedan väljer själv om jag vill tro på eller inte.

Som många andra hade jag låtsasvänner när jag var liten. Piff och Puff, Disneys ekorrar, var mina ständiga följeslagare. Min absoluta favoritkaraktär var Puff. Jag älskade Puff och hans röda näsa. Jag tror att det var den som gjorde det. En stor, rund näsa. I flera, flera år målade jag alltid stora röda Puff-näsor på alla mina gubbar och smilies. Jag gör det fortfarande ibland.
Först bodde Piff och Puff i min tröja. När jag sedan blev lite äldre och inte ville leka med dem hela tiden, flyttade de ut i skogen som tillhörde min dåvarande skola. Där bor de kvar ännu, under de stora rötterna till en gammal tall. Jag brukade komma och hälsa på dem när jag saknade dem eller ville leka. Eller så kom de till mig, när jag inte orkade gå och hälsa på dem i deras hem. Nu har jag inte hälsat på dem på flera år.

Det är såna saker jag gör ännu. Sådant som barn gör. Det handlar visserligen inte om låtsasvänner längre, men snarlika saker. När jag hade huvudvärk, beskrev jag det en gång som att någon satt i mitt huvud med en hacka och hackade sig ut. Jag fick upp en bild av den där personen, och har inte kunnat släppa den sedan dess. Jag tänker mig att det sitter en gnom i mitt huvud med en skruvmejsel och gräver sig ut. Det är så det brukar kännas. Hackan har alltså bytts ut mot en skruvmejsel. Men skruvmejseln är värre. Den moler, maler sönder mina tankar och gör att jag inte kan koncentrera mig på någonting. Huvudvärkstabletter hjälper mot hackan, men inte mot skruvmejseln.
Jag hatar min gnom. Jag hatar honom för att han inte ger någon förklaring till varför han gräver i mitt huvud. Men mest av allt hatar jag hans skruvmejsel.

Ett annat exempel är att jag tänker mig att Peter Pan ser över mig. Inte som en skyddsängel eller så, men han bara finns där, någonstans, och ser vad som händer. Han gör aldrig något, pratar aldrig med mig eller visar att han är där på något annat sätt. Han bara är.

Jag undrar om inte alla människor gör så. Hittar på för att få göra saker mer spännande, eller bara för att de faktiskt vill att det ska vara så. Det behöver ju inte handla om stora saker, som gnomer och den otvungna ungdomens själ förkroppsligad, utan bara dagdrömmar, eller att man hoppar över beskrivningar i böcker.

Jag hoppar alltid över beskrivningar i böcker. Jag hatar dem. Inte de små, fina, instuckna beskrivningarna som man knappt märker, som bara finns där. Utan de långa sjoken med dem. En författare känner sig tvingad att beskriva sin karaktär bara för att det ska göras. Jag hatar det. Jag vill tänka mig själv hur den ser ut. Tänker inte författaren låta mig göra det, gör jag det ändå, genom att hoppa över beskrivningarna. På så vis blir jag dock alltid besviken på teckningar eller filmer baserade på böcker. Många verkar bli det. Det är därför jag undrar och tror (eller kanske bara fantiserar ihop?) att andra också gör likadant. Man läser böcker för att fly från sin värld, för att få uppleva ett äventyr, eller kanske för att få veta att andra också upplever precis det man själv gör. Vilken nu än anledningen är, läser man för att få vara någonstans där man vill vara och för att få se saker man vill se. Författaren vet inte alltid, eller sällan, vad man vill se. Det är för läsaren som boken skrivs. Låt dem bestämma villkoren.

För någonstans drömmer vi väl alla om något mer?
Man är aldrig riktigt nöjd, inte sant?

Jag nöjer mig inte bara med huvudvärk, jag måste ha en gnom som orsakar den också. Kanske för att ha något att skylla på, kanske för att jag känner mig ensam. Jag lär nog aldrig förstå mig själv fullt ut. Men fram tills den dag jag gör det, tänker jag fortsätta fylla min vardag med mina drömmar och tankar. För det kan bli så mycket mer.

VARNING! Innehåller filosofiska tankar

Jag är en människa, men jag är också en kvinna. Jag är en estet och en flöjtist. Jag är livfull men orolig för framtiden. Jag är för alltid ett barn och tror på ett liv efter döden. Jag är en bloggare och en tänkare. Men framför allt är jag en Drömmare.

Jag drömmer om framtiden, om författarskap, familj och lycka. Jag drömmer om livet efter döden, om Neverland och Peter Pan. Jag drömmer om sånt som inte finns, om vad jag kan och vad jag vill vara.

En älva. Min klasskamrat har fått för sig att jag är en älva. ”Redheaded elf” brukar han kalla mig. Han har ”bestämt sig” för att jag är en älva, har han också sagt, som om jag vore det för honom även om det inte var sant. Jag vill att det ska vara sant, hoppas att det är sant, tror att det är sant.

Man är inte mer än vad man gör sig till, men kan man vara vad som helst bara man vill det tillräckligt mycket? Kanske inte i verkligheten, men jag är inte så säker på om det alltid är det som räknas.

”But only in their dreams can man be truly free. ’Twas always thus, and always thus will be.”

Om jag drömmer, tänker och vill tillräckligt mycket kan jag vara en älva, för mig. Och det är ju trots allt det som räknas, vad jag själv anser mig vara. Det är jag som måste leva med mig 24h om dygnet, resten av mitt liv. Hur långt nu det än må bli.

”He imagines life the way he wants it to be, and he believes in it long enough and hard enough that it all appears before him.”

Jag undrar om det fungerar på ens livslängd också. Om jag kan vara älva bara jag tror det, kan jag väl leva för alltid. Om jag själv tror att jag är odödlig, är det ju så det är för mig. Hur kan jag dö när jag själv anser det omöjligt? Om nu verkligheten skulle få för sig att störa min tro, kommer jag inte att tro det själv. Om nu verkligheten tar död på min kropp kommer ännu min själ och mitt sinne leva kvar, ty den är inte bunden vid kroppen om jag inte själv vill det. Allt är som jag tror att det är, för min värld existerar på mina villkor.

”Man vet inget, utom att alla kommer dö en dag”

Faktum är, att om det är något man inte vet, så är det just det. Man vet inte att någon kommer att dö förens den faktiskt gjort det, och inte ens då vet man om den verkligen är död, eller bara lever vidare någon annanstans. Sen beror det självklart på vad man definierar som ”död”. Är det när personens personlighet, tankar och liv är dött, eller när kroppen är död? Och hur vet man att den verkligen är död? Den kanske bara sover, utan att andas eller att på något annat sätt se ut som att den lever. Vad som nu är definitionen av ”lever”. Att leva och att ha ett liv, är det samma sak?

Vad jag faktiskt vet, med säkerhet, är att jag kan vara vad jag vill, bara jag tror det själv.

Jag är en älva. Vad är du?

Sofie

Jag sitter på bussen. Det är mer folk än vanligt, jag tar bort min väska från sätet bredvid mig. En tjej i min ålder kommer på bussen. Hon är söt och ser trevlig ut. Jag ser på henne och hon ser tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig, trots att det finns flera lediga platser bredvid andra. På teaterlektionerna har vi fått lära oss att visa vad vi vill med bara våra ögon. Jag undrar förstrött om jag kanske använde det vi fick lära oss utan att vara medveten om det själv; jag undrar om hon såg att jag ville att hon skulle sätta sig bredvid mig.

Jag låtsas se ut över bussen för att få en anledning att granska henne. Hon har en stor, grön och glansig jacka som skulle få vem som helst satt se ut som en fjortis. Vem som helst, utom hon. Hon har blont hår men mörka ögonbryn. Jag undrar stilla om hon blekt håret, men jag tror inte det. En del har det bara så; ljust hår med mörka ögonbryn.

Hon tar upp sin mobil och skriver ett sms. Utan att tänka på vad jag gör, läser jag det.
”Nej men det kändes bara fel att ha den. Du passar mycket bättre i den än jag.”
Så hon är generös också, ger bort kläder till sin vän för att hon ”passar mycket bättre i den.” Jag tänker att hon är en sådan person som jag skulle vilja vara vän med. Inte för att jag vill ha kläder, utan för att hon verkar vara en person som jag skulle tycka mycket om. Jag överväger att inleda ett samtal och, om det går bra, be om hennes telefonnummer. Men jag kommer fram till att det vore för påfluget, svensk som jag är. Jag undrar vad hon heter. Antingen Sofie eller Kristin. Till slut bestämmer jag mig för Sofie.

Sofie tar upp en banan ur sin väska, skalar den och bryter sedan av bitar som hon stoppar i munnen, istället för att äta den rakt av. Hon torkar av sina kladdiga fingrar på sin jacka. Jag funderar på om jag borde vara äcklad, men kommer fram till att det faktiskt är ganska gulligt. Hon äter inte banan som andra, kul. Och vem har aldrig torkat av sig på sina kläder?

När hon ätit färdigt lägger hon ner armen så att hennes armbåge nuddar vid min. Jag undrar om hon märker det. Jag undrar om hon funderar över vem jag är, så som jag funderar över henne. Armen blir kvar där resten av resan.

Jag upptäcker några gröna, utsuddade streck på hennes högra pekfinger. Som om hon har målat dit en smilie som sedan suddats ut av allt för många handtvättningar. Jag kommer fram till att hon målat dit den under en tråkig historielektion. Jag ser framför mig hur hon suckar tyst efter att ha kluddat i sitt kollegieblock, sedan sträcker sig över mot sin kompis pennskrin och plockar upp dennes gröna kulspetspenna. Hon målar en smilie, först på sig själv, och sedan på sin kompis arm.

Sofie ser koncentrerad ut, som om hon lyssnar efter något. Jag undrar om hon försöker höra vad jag lyssnar på i min Ipod. Hör hon hur Loke sjunger att han minsann inte är rädd för rasister? Jag tror inte det, jag lyssnar på låg volym.

Några minuter senare ska hon av. En hållplats efter den där min kompis brukar går av. Jag undrar om de känner varandra. Hennes armbåge lämnar min och så är hon av bussen. Våra blickar möts genom rutan när hon börjar gå. Blågröna ögon under rött hår möter blågröna ögon under blont hår. Sedan är hon borta. Sofie.

Ord.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord. Hur man kan konstruera meningar från vilka man kan bilda bilder, så vackra och storslagna, att det faktiskt inte finns ord för det. En författare som håller en bunden vid sin bok tills man läst ut den, och långt efter det att boken är utläst, det är en verkligt stor person. En dag, önskar jag bli en sådan stor person.

Jag får ofta idéer, saker jag vill berätta för världen, eller kanske bara berätta för mig själv. Sätta ord på det, spara det för att kunna minnas det senare. Få av dessa idéer är sådana att jag absolut inte kan släppa dem, men har jag väl fått en sådan idé sitter den kvar länge. Jag använder den i allt jag kan komma på, för att få ut något så bra som möjligt av det. För det mesta brukar dessa stora idéer sluta i ett platt fall, eftersom de ofta kräver något längre än en novell. Jag har väldigt svårt att slutföra något längre än noveller. Även om jag vet detta fortsätter jag spinna vidare på mina idéer. Jag vill och måste få dem att bli verklighet. Detta fortsätter jag med tills jag får en ny sådan storslagen idé.

För att ge ett exempel har jag minst fem olika berättelser som alla heter ”Fjäril av glas”. Två i olika skrivböcker, två på olika datorer och en någonstans i min förra skola. Alla innehåller ett halsband med en gul fjäril som tillhört en flicka som nu är död. Alla dessa har förblivit utan slut. Alla utom en. Vi skrev uppsatser i skolan, jag använde självklart denna idé. Den uppsatsen var jag så illa tvungen att slutföra. Enligt mig är den sämst av de fem.

Att komma på spännande och förtrollande historier är en sak. Att kunna uttrycka dem med enbart ord är en annan. Alla författare har en egen stil, alla läsare tycker illa eller bra om olika författares stilar. Det måste vara ett spännande jobb att försöka hitta de böcker som kan sälja, och att ibland behöva bortse från vad man själv tycker för att bedöma om andra skulle läsa detta. Undrar hur många av dem som läste ”Harry Potter” men inte gav ut den som blev avskedade? Egentligen är det orättvist. Hur kan man veta? Jag, till exempel, skulle aldrig ha gett ut Kerstin Ekman, en medlem i Svenska Akademin som anses vara en av Sveriges största författare. Jag ser inte hennes storhet; men det beror enbart på att jag inte klarar av hennes stil.

Min stil, har jag upptäckt på senare tid, uttrycker sig bäst på svenska. Min stil består av antingen långa meningar med många kommatecken, eller korta meningar som egentligen är som fragment av den föregående meningen.

Men vad gör jag nu? Analyserar min egen stil? Förstör inte det stämningen, kommer inte folk enbart sitta och tänka på det nu? Det må så vara. Men jag ville berätta för världen att jag minsann vet hur min egen stil är. Det viktigaste är alltid vad man vill berätta, hur man sedan framför det är en annan sak.

”En annan sak.” Alla stora författare lär ut att man ska sky klyschor som pesten, ”En annan sak” räknas antagligen till dessa klyschor. (En av dessa författare använda just de orden; ”Sky det som pesten” Jag tror inte att han själv insåg att just de orden ingår bland dessa klyschor han hävdar att man så utarbetat ska undvika.) Jag ser inte meningen med det, storheten hos en författare ligger inte i hur många klyschor den lyckas undvika att använda, utan i hur den framför det den vill förmedla till läsaren. Om författaren anser att det bäst görs med klyschor, är det upp till denne.

Hur insåg jag då att min stil görs sig bäst på svenska?

Den senaste tiden har mitt stora projekt varit på engelska. Under tiden jag skrev hade jag lika kul som jag alltid har när jag skriver, och faktum är att den är den berättelse som jag kommit längst på någonsin. Men något fattades. Min egen stil fattades. Av någon anledning kom den inte fram på engelska och jag såg mig själv skriva saker som visserligen var mina ord, men inte från mig på det sätt som jag ville. Tjugo kapitel senare kom jag på mig själv med att sakna svenskan, och det jag kan göra med de orden.

Jag vet att många tycker att svenska är ett tråkigt, fult och onyanserat språk som de inte gärna skulle använda om det inte vore för det faktum att det är deras modersmål. Folk får säga vad de vill, men enligt mig är svenska ett av de vackraste språken i världen. Orden är fagra och det finns egentligen ingen gräns för vad man kan göra med det, om man bara ger det en chans. Jag skulle antagligen kunna göra mycket mer med engelskan om jag kunde språket bättre. Jag säger inte att jag är dålig, men det är inte mitt modersmål. Svenskan är mitt modersmål. Jag är glad för det. Det ger mig chansen att få leka med några av de vackraste orden i världen.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord.