Sång från en mixervisp

Jag hittar ofta på, gör vardagen mer spännande än vad den är. Inte för någon annan, utan för mig själv. Jag ljuger aldrig, utan lägger bara till saker. Små saker, som jag sedan väljer själv om jag vill tro på eller inte.

Som många andra hade jag låtsasvänner när jag var liten. Piff och Puff, Disneys ekorrar, var mina ständiga följeslagare. Min absoluta favoritkaraktär var Puff. Jag älskade Puff och hans röda näsa. Jag tror att det var den som gjorde det. En stor, rund näsa. I flera, flera år målade jag alltid stora röda Puff-näsor på alla mina gubbar och smilies. Jag gör det fortfarande ibland.
Först bodde Piff och Puff i min tröja. När jag sedan blev lite äldre och inte ville leka med dem hela tiden, flyttade de ut i skogen som tillhörde min dåvarande skola. Där bor de kvar ännu, under de stora rötterna till en gammal tall. Jag brukade komma och hälsa på dem när jag saknade dem eller ville leka. Eller så kom de till mig, när jag inte orkade gå och hälsa på dem i deras hem. Nu har jag inte hälsat på dem på flera år.

Det är såna saker jag gör ännu. Sådant som barn gör. Det handlar visserligen inte om låtsasvänner längre, men snarlika saker. När jag hade huvudvärk, beskrev jag det en gång som att någon satt i mitt huvud med en hacka och hackade sig ut. Jag fick upp en bild av den där personen, och har inte kunnat släppa den sedan dess. Jag tänker mig att det sitter en gnom i mitt huvud med en skruvmejsel och gräver sig ut. Det är så det brukar kännas. Hackan har alltså bytts ut mot en skruvmejsel. Men skruvmejseln är värre. Den moler, maler sönder mina tankar och gör att jag inte kan koncentrera mig på någonting. Huvudvärkstabletter hjälper mot hackan, men inte mot skruvmejseln.
Jag hatar min gnom. Jag hatar honom för att han inte ger någon förklaring till varför han gräver i mitt huvud. Men mest av allt hatar jag hans skruvmejsel.

Ett annat exempel är att jag tänker mig att Peter Pan ser över mig. Inte som en skyddsängel eller så, men han bara finns där, någonstans, och ser vad som händer. Han gör aldrig något, pratar aldrig med mig eller visar att han är där på något annat sätt. Han bara är.

Jag undrar om inte alla människor gör så. Hittar på för att få göra saker mer spännande, eller bara för att de faktiskt vill att det ska vara så. Det behöver ju inte handla om stora saker, som gnomer och den otvungna ungdomens själ förkroppsligad, utan bara dagdrömmar, eller att man hoppar över beskrivningar i böcker.

Jag hoppar alltid över beskrivningar i böcker. Jag hatar dem. Inte de små, fina, instuckna beskrivningarna som man knappt märker, som bara finns där. Utan de långa sjoken med dem. En författare känner sig tvingad att beskriva sin karaktär bara för att det ska göras. Jag hatar det. Jag vill tänka mig själv hur den ser ut. Tänker inte författaren låta mig göra det, gör jag det ändå, genom att hoppa över beskrivningarna. På så vis blir jag dock alltid besviken på teckningar eller filmer baserade på böcker. Många verkar bli det. Det är därför jag undrar och tror (eller kanske bara fantiserar ihop?) att andra också gör likadant. Man läser böcker för att fly från sin värld, för att få uppleva ett äventyr, eller kanske för att få veta att andra också upplever precis det man själv gör. Vilken nu än anledningen är, läser man för att få vara någonstans där man vill vara och för att få se saker man vill se. Författaren vet inte alltid, eller sällan, vad man vill se. Det är för läsaren som boken skrivs. Låt dem bestämma villkoren.

För någonstans drömmer vi väl alla om något mer?
Man är aldrig riktigt nöjd, inte sant?

Jag nöjer mig inte bara med huvudvärk, jag måste ha en gnom som orsakar den också. Kanske för att ha något att skylla på, kanske för att jag känner mig ensam. Jag lär nog aldrig förstå mig själv fullt ut. Men fram tills den dag jag gör det, tänker jag fortsätta fylla min vardag med mina drömmar och tankar. För det kan bli så mycket mer.