Melodifestivalen

Och så var det dags igen.
Efter att ha skrattat så jag grät åt Luuks ”Här står jag och håller ställningarna” och Björn Gustavssons ”Baby don’t hurt me” så satt jag denna gång och spydde över Carolas hemska klänning, över hennes äckligt jobbiga sätt att visa att visst tusan kan hon sjunga med vibrato och hennes fullkomliga förgörning av Andreas Johnssons sköna stämma.
Men det värsta av allt är att jag faktiskt måste erkänna att hon är en av få i tävlingen som faktiskt kan sjunga.

Vi har en tävling i musik, Sveriges största.
Vi har åtta bidrag.
Vi har tre bidrag där folk faktiskt kan sjunga.
Hur pass lyckat är det på en skala 2 till 3?

De som (enligt mig) kunde sjunga var då Carola (måste tyvärr erkännas), Johnsson, Tvillingarna och Sanna. (Som för övrigt är min syssling. Jag hade en intressant diskussion med en kompis om det idag, jag nämnde det i förbigående och han vägrade tro på mig eftersom jag aldrig sagt det förut. Jag kontrade med att säga att jag hoppades att han inte förväntade sig att jag faktiskt skulle gå omkring och presentera mig med ”Hej jag heter Hanna, min syssling är Sanna Nielsen!” till varje ny person jag träffar. Han sa att han skulle skryta mer om det om hon var hans syssling, så då kan jag ju passa på att göra det nu. Min syssling är Sanna Nielsen, jag har suttit i hennes föräldrars vardagsrum, jag har träffat henne, jag har haft både hennes autograf och telefonnummer och jag har hennes första skiva signerad.
Nu har jag skrutit klart för ikväll.)

Carola och Johnsson gick till andra chansen. Inte direkt vad folk hade väntat sig.
När detta annonserades satt jag hoppandes i soffan, pekade mot Carola och skrek; ”HA! SMAKA PÅ DEN DU!!” och riktigt njöt över hur hon kämpade med att hålla besvikelsen i schack för att kunna se någorlunda nöjd ut.
Sanna gick direkt till Globen, vilket var bra då hon för en gångs skull även hade en bra låt.
Till Globen kom även tvillingarna (som jag inte minns vad de heter), de hade en helt okej låt och de har helt underbara personligheter.
[Och sjukt snygga kläder]
Sen har vi ju Ola också.
Ola som gick vidare till andra chansen.
Ola som kan leva på sitt utseende och sina tolvåriga minifjortis-fans.
Något han definitivt inte kan leva på är i alla fall sin röst.

"Titta! Jag är Peter Pan!"
And Hanna goes aaaawh

Noll koll på framtida bloggkontroll

Som de flesta vet har jag under en tid nu varit väldigt osäker över den här bloggen. Frågan om jag verkligen ska fortsätta att blogga och i så fall, på vilket sätt, har flugit igenom min hjärna mer än en gång.
Jag skriver ju för det mesta i en lite krönika-aktig form. Problemet med det är att jag då måste ha ett bra ämne att skriva om för att få det att låta något så när vettigt.
Sen har jag fått höra att det är roligast att läsa om sånt som folk gjort under dagen.
Det skulle jag säkerligen kunna skriva om, MEN…
Jag tycker det är både tråkigt att skriva och att läsa om, jag läser inga såna bloggar. (Utom Sandras såklart.) Och jag känner inte riktigt för att skriva om sådant jag aldrig skulle läsa själv. Dessutom skriver jag ju för det mesta om vad jag gjort under dagen på bilddagboken, och det är därifrån de flesta av mina läsare kommer. De jag känner till i alla fall.
Vidare är det inget vidare kul längre. Visst är det fortfarande lika kul då man får mail om att man fått en ny kommentar och det är fortfarande lika spännande att se vad alla har skrivit denna gång. Men själva arbetet, att komma på ett ämne, få tid och ork att sätta sig ner och få ut det på ett snyggt sätt och sedan lägga ut texten på själv bloggen. Det är inte lika kul.
Sen har jag även fått kritik för att mina inlägg ofta är väldigt långa. Så sant, så sant. Jag är fullt medveten om det själv och gillar det inte heller eftersom jag vet att det är jobbigt att läsa. Men tyvärr så tycker tydligen min hjärna att ’neej du ska minsann skriva långt ändå! Du måste ju få meeeed allt’ så där på min hjärnas sörmländska vis.
Och fingrarna lyder hjärnan, oavsett vad jag vill.
Men de senaste inläggen har i alla fall varit ganska korta, så det känns ju bra.
Fast det kan ju bero på att de inte heller varit särskilt seriösa eller viktiga. Bara något jag skrev ihop på några minuter så där, ni vet. Bara för att jag ville.

Vi får se hur jag ska gå vidare med bloggen.
Jag känner mig inte riktigt redo att lämna den för jag har faktiskt blivit väldigt fäst vid den.
Ni måste medge att den är bra fin!
Tänk bara på URL:en. RandigTigerIsHere… så… perfekt. Jag är nästan glad att RandigTiger var upptaget.

Apropå inte så mycket har jag tänkt skaffa en t-shirt med texten Randig tiger is here på. Bara så ni vet.

Uppsats

Idag var det Nationella prov. Uppsats.
Jag var extremt nervös på morgonen och det bara bubblade i magen. Jag hade laddat upp med vattenflaska, mörk choklad och självklart penna och sudd.
Så fick vi ämnena och inget av dem var något som tilltalade mig sådär enormt mycket.
Det fanns inget ämne där man skulle skriva en novell. Damn. I princip alla var krönikor.Vilket jag i och för sig är ganska bra på att skriva, så jag oroade mig inte allt för mycket.
Till slut valde jag ”Val som berör” och skrev om när och varför jag bytte stil och vad det fick för konsekvenser.Jag blev faktiskt väldigt nöjd, och när jag sedan läste igenom den, läste min historia så kände jag att något föll på plats.
Jag skrev om hur jag fann mig själv, men jag samtidigt som jag gjorde det fann jag en bit till av Mig. Visst har jag reflekterat över vad som fått mig att bli den jag är idag, men jag har aldrig sett det på papper förut.

Jag avslutade uppsatsen med att säga att jag fortfarande letar efter min identitet på många sätt och att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan jag funnit allt, om jag någonsin gör det.

Men i och med att jag skrev ned detta fann jag en bit till.
Och plötsligt har livet blivit lite intressantare.För visst tusan blir livet intressantare när man hittat lite mer av sig själv.

btw tror jag att jag ska posta uppsatsen här när vi fått tillbaka dem. Eller kanske på Stories sidan istället...

Att vara människa

På läsförståelsen i svenska på de Nationella proven fanns det med en text från Mark Levengoods bok ”Sucka mitt hjärta men brist dock ej” som jag blev fullkomligt kär i.
Väldigt mycket humor, men samtidigt en tankeställare.

Eller ja, humor och humor…
Det beror ju på om man tycker att exploderandes och brinnandes koalor är roligt.
Det är antagligen jag som har dålig humor, jag brukar ha det.

Vad texten gick ut på var i alla fall vad det innebär att vara människa. Den gav mig en riktig tankeställare och jag kunde inte annat än hålla med när texten var avslutad.
Den slutade med att en sa något i stil med;
”Det är det det innebär att vara människa. Att välja.”
Det fortsatte sedan med att huvudpersonen tänkte att det plötsligt blivit lite jobbigare att leva, men också intressantare.

Som sagt, jag kan inte annat än hålla med.
Visst tusan blir livet intressantare när man inser vad det faktiskt innebär att vara här, att vara jag, att vara en del av något.
Att vara människa.