The Dark Knight

The Dark Knight är ett mästerverk, även om jag nu mer än i förra filmen störde mig på Batmans totaltöntiga basröst. Men hjälten i denna film är inte Batman, det är Jokern. Heath Ledger gör sin sista roll till sin bästa.
Heath Ledger är filmen, Christan Bale är det inte.

The Dark Knight är den andra filmen om Batman som görs av Christopher Nolan, den första var Batman Begins. I The Dark Knight får vi följa Batmans (Christan Bale) försök att döda staden Gothams nya fiende; Jokern. Jokern är en psykopat utan dess like som inte sprider skräck och död för pengarna eller maktens skull, utan för att han kan. I en värld där allting styrs av regler och lagar måste Batman slåss mot en utan någotdera. För att få död på Jokern tar Batman hjälp av den nya åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) och kommissarien James Gordon (Gary Oldman).

Heath Ledgers framförande som Jokern är fantastiskt, ingen skulle ha kunnat göra det bättre. Om han inte får en Oscar för detta bör man stanna upp och fundera på vad som uppenbarligen är fel med vår värld. Mot slutet av filmen kom jag nämligen på mig själv med att önska att Jokern ska vinna istället för Batman, och jag brukar vara en hängiven anhängare till det goda.

När filmen var slut fick den starka och väförtjänta applåder från alla i salongen och nästa dag lyste 5 vackra popcorn emot mig i tidningen.
Av mig får den fem starka ränder, med en extra svans för Heaths framförande.

”Why so seriuos?
Let’s put a smile on that face…”

Att ändra på den man är

Ni vet att man brukar säga att man inte ska ändra på den man är för att andra ska gilla en, att man ska vara sig själv och inte rätta sig efter andra.
Jag håller inte med.
Visst ska man kanske inte ändra så pass mycket på sig själv att man förlorar sig totalt, eller låtsas vara någon man inte är. Dock kan man ändra små saker så att man blir en bättre människa. Ta Hitler till exempel, visst skulle väl historien, oräkneliga judar, homosexuella och missbildade ha mått bättre av att han kommit på att ’jag kanske ska hålla mina åsikter för mig själv’ eller ’jag kanske inte borde få folk mördade, trots att det är vad jag vill’

Eller så kan man ta ett lite mindre dramatiskt exempel, för att få lite bättre perspektiv på det hela;
För något år sedan hävdade min kompis att jag var uppkäftig. Jag lovade att försöka ändra på mig och när jag frågade igen, kanske ett år senare, om hon fortfarande tyckte att jag var uppkäftig sa hon att det blivit bättre, medans en annan kompis sa att hon inte tyckte att jag var uppkäftig, utan att det snarare var så att när jag tyckte något var dåligt så var det jättedåligt, och att alla andra då också måste tycka det.
Det ligger nog ganska mycket sanning i detta. Jag har svårt att hålla min mun stängd ibland. Som när jag påpekade att jag tyckte att min kompis tröja skar sig mot sig själv (den var turkos- och rosarandig, jag säger bara det…) eller när jag under ett lajv talade om för min kompis att jag tyckte hennes sminkning var jätteful, tre gånger…
Detta är något jag försökt ändra på, även om det är den jag är; att vara ”uppkäftig”. Det försöker jag ändra på därför att min uppkäftighet kan såra eller irritera folk. Jag försöker helt enkelt bli en trevligare person.
All förändring av sin karaktär är inte av ondo.
Bara… tänk på det, innan ni öppnar munnen om att man aldrig ska ändra på den man är.


”And since I have this all confused as where did I come from, where came from and… where the milkman went.”
This is Randis, Signing off.