G som i början på Grått.

Tänk om jag var någon annan, skulle jag då fortfarande vara jag?

Missuppfatta mig rätt; Vad jag menar är, säg att jag skulle vara biologiskt barn till ett annat par än min mamma och pappa, men ändå hade uppfostrats av min mamma och pappa, skulle jag då vara samma person som jag är? Jag skulle antagligen se annorlunda ut, men skulle jag även vara annorlunda som person?

Samma sak åt andra hållet; Säg att jag var biologiskt barn till mina föräldrar (vilket jag, tro det eller ej, är) men uppfostrad någon annanstans. Skulle jag då vara samma person som jag är nu?

Hur stor roll spelar egentligen generna?

Detta är något jag ofta tänker på. Fast oftast inte på det sättet att jag frågar mig om jag fortfarande skulle vara jag om jag skulle vara någon annan, utan snarare så att jag frågar mig om tjejer gråter mer än killar på grund av gener eller hormoner, eller på grund av uppfostran.

Under alla de gånger jag har tänkt på sådana frågor har jag alltid kommit fram till samma svar. Det svaret är alltid lika frustrerande. Anledningen till att jag fortfarande frågar mig de frågorna är ju att jag vill ha ett lite mer tillfredställande svar. Men något sådant dyker aldrig upp.

Svaret jag alltid kommer fram till, är att det antagligen beror på både och. Jag är den jag är på grund av både gener och uppfostran. Men det är inget tillfredställande svar. Man vill inte att det ska vara en blandning, man vill få svar svart på vitt. Inte i grått.

Olyckligtvis går livet allt som oftast i grått.

Grått som elefanter, sengångare, sälar och andra spännande djur. Så som dammråttor. Grått, grått, grått. Mittemellan, lagom, alldeles banalt fantastiskt och fullkomligt oerhört tråkigt.

Vänta lite nu... kom jag just fram till att en blandning mellan gener och uppfostran är alldeles banalt fantastiskt och fullkomligt oerhört tråkigt?

...Ja, det gjorde jag visst.

Undrar om den tanken sitter i generna eller i min uppfostran?


(Försök hitta ord så som 'banalt' och 'oerhört' i generna, så får du ditt svar.)