Gäst ikväll är "ingen alls"

I min nya klass finns det en till Hanna. Eftersom jag inte ville att saker och ting skulle bli förvirrat bestämde jag mig för att skaffa ett smeknamn, jag har alltid velat ha ett dessutom. Att hitta ett smeknamn till Hanna är inte lätt, därför har jag aldrig haft något innan.
Smeknamnet jag bestämde mig för blev i alla fall Kim. (Kim är för övrigt en man och ond, men det är en annan historia)
I början kände jag mig inte som en Kim och jag reagerade knappt på det och jag var helt övertygad om att efter gymnasiet skulle jag ta tillbaka mitt gamla namn och bli Hanna igen. Jag har nu kallats för Kim i, vad blir det, två månader? Jag reagerar nu fullt ut på Kim, även om jag fortfarande reagerar på Hanna. Jag reagerar inte på samma sätt som förut dock. Om någon säger Hanna nu vänder jag mig om för att se vem som sa det, även om jag både vet och förväntar mig att personen menade den andra Hanna.

När jag började med det här förväntade jag mig att jag antingen skulle känna mig som en Hanna eller som en Kim. Det enda detta namnbyte har resulterat i är att jag inte känner mig som någon alls längre. Jag känner mig inte som en Hanna, men inte heller som en Kim. Jag är ingen alls och jag vet inte vem denna ’ingen alls’ är. Det enda namn som jag känner att jag fortfarande kan identifiera mig ordentligt med är Randis. Randis är inte ens ett riktigt namn, eller en riktig person. Randis är min internetpersonlighet och jag började inte identifiera mig med och känna mig som Randis fören jag var runt 12-13 år.

För länge sedan (för en sådär två månader sen) hade jag tre identiteter och personligheter som jag kunde identifiera mig med och vara vid olika tillfällen. Nu har jag bara en, och en konstig blandning som egentligen inte är någonting.
Det känns konstigt.

Efter bara två månader försvann Hanna. Frågan är om jag verkligen kommer att kunna ta tillbaka det namnet igen efter gymnasiet som planerat, eller om jag kommer att bli Kim. Det är ganska skrämmande vad ett namn kan betyda och göra för en.

Döden

Jag har just läst en bok som heter ”Hanteringen av odöda” av John Ajvide Lindqvist. Ajvide är den som skrivit boken ”Låt den rätte komma in” som ni kanske har hört talas om. Det ska tydligen bli film av den nu också.
”Hanteringen av odöda” öppnas med att man får veta att alla som befinner sig i Stockholm den 13e april 2002 har en fruktansvärd huvudvärk och runt klockan 22 har alla en sådan huvudvärk att de är övertygade om att de kommer att dö. Inget elektroniskt går att stänga av eller dra ur kontakten på. Men så upphör det plötsligt och allting verkar vara som vanligt igen. Tills den pensionerade journalisten Gustav Mahler får ett telefonsamtal från Danderyds sjukhus; alla de döda på bårhuset har vaknat…

Jag tyckte att boken var ganska seg i början och jag kunde inte riktigt förstå varför Klara som tipsat mig om boken kunde tycka att den var så bra. Det hände inte så mycket och att alla hade huvudvärk upprepades väldigt mycket. För mycket. Men när boken väl kommit igång var den underbar, svår att lägga ifrån sig.
Den är ganska filosofisk och man får tänka ganska mycket. En särskild grej som jag fastnade för var Döden. Enligt ”Hanteringen av odöda” ser Döden annorlunda ut för varje person, beroende på vem man är, vad man tror på och vad man varit med om. Till exempel är döden en varg för en kille som haft en skräckupplevelse med en sån som liten, för en annan som är kristen visar den sig som Jungfru Maria medan den är en avbild av sig själv för en annan. Det enda som är samma för alla är att på dens fingrar sitter det krokar. Krokar, för att den fiskar upp människors själar.

Detta fick mig att börja tänka; hur skulle döden se ut för mig? Jag har aldrig haft någon nära döden upplevelse, utom en gång då jag höll på att bryta ryggen mot ett träd då jag åkte pulka. Just som jag skulle fara in i ett träd med ryggen före i världens fart ställde sig pulkan helt otroligt upp, rakt emot fysikens alla regler, och dämpade min krasch. Detta var på den tiden då jag var kristen. Jag var övertygad om att det hade varit min skyddsängel som rest den upp. Därför var jag aldrig rädd och jag tänkte aldrig på vad som kunde ha hänt efteråt, jag var bara överlycklig över att jag äntligen fått uppleva något med en ängel, min farmor hade ju berättat så många fantastiska historier om hur de räddat människor, och nu hade jag fått uppleva det själv!
Nu för tiden tror jag inte att det var min skyddsängel, i alla fall inte i den bemärkelsen. Faktum kvarstår dock att pulkan ställde sig upp helt utan anledning, ett mysterium som troligtvis aldrig kommer bli löst. Men eftersom jag aldrig var riktigt rädd utom just innan jag skulle slå i trädet och eftersom jag klarade mig hyggligt helskinnad därifrån kände jag aldrig att jag var nära döden, därför skulle Döden troligtvis inte ta form av något från detta. (Vad nu det skulle vara… ett träd med krokar på grenarna…?)

Efter att ha tänkt länge och väl på detta har jag i alla fall kommit fram till en slutsats. Jag tror att Döden skulle ta formen av Peter Pan för mig. Jag är helt övertygad om att jag kommer att komma till Neverland när jag dör, eller Landet Ingenstans, som det så fult översatts till. Jag har aldrig tänkt mig att Peter skulle samla in själar förut, men när jag tänker efter är det helt rätt. Att Peter hämtar alla barns själar är egentligen en självklarhet, han är ju ungdomens ande i mänsklig form.
Jag kommer alltid ha en barnasjäl, hur gammal jag än blir. Peter kommer därför att hämta mig, för det är själen de tar, inte kroppen, inte skalet.

För mig skulle döden ta formen av Peter Pan.
Hur skulle den se ut för dig?