Jag köpte en ryggsäck idag. Jag döpte den till Donediddo.
Precis som att min tv heter Diderot.
Precis som att min dagbok heter Serene.
Precis som att jag döper allting som för att hitta en mening
där den inte finns.
Men stenarna sjunker till bottnen, om det
bara finns någon.
Jag köpte en ryggsäck idag. Tillräckligt stor för att bära allt.
För att bära mina påhängsna tankar.
För att bära allt det jag lämnar bakom ryggen.
För att jag inte orkar bära det i famnen längre, eftersom
mina armar inte orkar mer.
För skulden har inget hem. Jag är inte något
hem om den tror det.
Jag köpte en ryggsäck idag. Den är ergonomiskt fördelaktig.
Så jag slipper förstöra mina axlar vid tidig ålder.
Så jag slipper pensionera mig i förtid.
Så jag kan nära den föraning jag har om att inget
kommer bli som jag har tänkt.
Och du som säger kärlek,
dig svarar jag lögn.
Jag köpte en ryggsäck idag. Den går i enbart mörka färger.
Man ska väl kunna gömma sig i mörker.
Man ska väl kunna springa ifrån alla som förföljer en.
Man ska väl kunna identifiera sitt mörka hjärta
med den, trots att det bara leder till undergång.
Men jag går genom Skärselden, trots att det hugger
under fötterna.
06 mars, 2010
20 februari, 2010
Min favoritbok, och allt som hör till.
"Vilken är din favoritbok?"
Vad svarar man på det?
För att göra det enkelt brukar jag kort och gott svara Liftarens guide till galaxen, och det kan jag göra med rent samvete utan att ljuga. Men jag vill varje gång göra mitt svar bra mycket mer komplicerat än så.
Min favoritbok är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, det är alldeles sant, men jag tycker egentligen precis lika mycket om Brott och straff av Dostojevskij. Men säger jag det till jämnåriga ser de allt som oftast på mig med frågande min, och säger jag det till äldre tror de att jag vill verka viktigare och smartare än vad jag är. Dessutom; jag läser hellre Liftarens. Den har jag säkert läst över 10 gånger. Brott och straff har jag läst en gång och det lär nog dröja i alla fall ett tag innan jag läser den igen.
Ja, men då är det väl avgjort. Jag tycker bäst om Liftarens guide till galaxen. Så hade nog många ansett. Men nej. Liftarens guide till galaxen, en oerhört oseriös trilogi om fem delar inom genren science fiction kan inte jämföras med en rysk dubbelmördares febervandringar och kval. De är för olika och jag tycker om dem på helt olika sätt.
Vidare vad gäller att besvara den frågan, brukar jag alltid vilja komma in på min favoritförfattare. Min favoritförfattare är varken Douglas Adams eller Fjodor Dostojevskij, utan Haruki Murakami. Inget av de andra verk jag läst av Adams eller Dostojevskij har varit ens i närheten av den briljans som finns i tidigare nämnda verk. Därmed kan jag inte kalla dem för favoritförfattare. En favoritförfattare ska vara en sådan som är jämn, en person vars verk man alltid anser vara fantastiska, eller i alla fall i närheten av fantastiska. I den kategorin ligger än så länge bara Murakami.
Haruki Murakami har dock varken skrivit mina favoritböcker (som tidigare nämnts) eller min favoritberättelse. Ingen av mina två favoritböcker innehåller heller min favoritberättelse. Böckerna är mästerverk, verkligen. Men idéerna kan inte mäta sig med den i Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie. Han är definitivt ingen favoritförfattare; språket är ojämnt och bitvis något hackande. Det märks att boken från början var en pjäs.
Men historien. Aldrig har jag stött på en sådan fantastisk idé som den i Peter Pan. En pojke som aldrig växer upp, en grupp borttappade pojkar och framför allt: Neverland. Ett land som alla känner och har besökt, men som varierar från person till person. Antagligen har alla dessa idéer används förr, men ingen har lyckats med det på det sättet som Barrie har.
Och där har ni svaret till varför mina favoritböcker är Liftarens guide till galaxen och Brott och straff, min favoritförfattare är någon som inte skrivit dem och varför deras idéer ändå inte är de bästa.
Vad svarar man på det?
För att göra det enkelt brukar jag kort och gott svara Liftarens guide till galaxen, och det kan jag göra med rent samvete utan att ljuga. Men jag vill varje gång göra mitt svar bra mycket mer komplicerat än så.
Min favoritbok är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, det är alldeles sant, men jag tycker egentligen precis lika mycket om Brott och straff av Dostojevskij. Men säger jag det till jämnåriga ser de allt som oftast på mig med frågande min, och säger jag det till äldre tror de att jag vill verka viktigare och smartare än vad jag är. Dessutom; jag läser hellre Liftarens. Den har jag säkert läst över 10 gånger. Brott och straff har jag läst en gång och det lär nog dröja i alla fall ett tag innan jag läser den igen.
Ja, men då är det väl avgjort. Jag tycker bäst om Liftarens guide till galaxen. Så hade nog många ansett. Men nej. Liftarens guide till galaxen, en oerhört oseriös trilogi om fem delar inom genren science fiction kan inte jämföras med en rysk dubbelmördares febervandringar och kval. De är för olika och jag tycker om dem på helt olika sätt.
Vidare vad gäller att besvara den frågan, brukar jag alltid vilja komma in på min favoritförfattare. Min favoritförfattare är varken Douglas Adams eller Fjodor Dostojevskij, utan Haruki Murakami. Inget av de andra verk jag läst av Adams eller Dostojevskij har varit ens i närheten av den briljans som finns i tidigare nämnda verk. Därmed kan jag inte kalla dem för favoritförfattare. En favoritförfattare ska vara en sådan som är jämn, en person vars verk man alltid anser vara fantastiska, eller i alla fall i närheten av fantastiska. I den kategorin ligger än så länge bara Murakami.
Haruki Murakami har dock varken skrivit mina favoritböcker (som tidigare nämnts) eller min favoritberättelse. Ingen av mina två favoritböcker innehåller heller min favoritberättelse. Böckerna är mästerverk, verkligen. Men idéerna kan inte mäta sig med den i Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie. Han är definitivt ingen favoritförfattare; språket är ojämnt och bitvis något hackande. Det märks att boken från början var en pjäs.
Men historien. Aldrig har jag stött på en sådan fantastisk idé som den i Peter Pan. En pojke som aldrig växer upp, en grupp borttappade pojkar och framför allt: Neverland. Ett land som alla känner och har besökt, men som varierar från person till person. Antagligen har alla dessa idéer används förr, men ingen har lyckats med det på det sättet som Barrie har.
Och där har ni svaret till varför mina favoritböcker är Liftarens guide till galaxen och Brott och straff, min favoritförfattare är någon som inte skrivit dem och varför deras idéer ändå inte är de bästa.
14 februari, 2010
-köping vs. -köping
Det bästa med Stockholm är tåget till Göteborg
Så heter en facebookgrupp som nyligen kom upp på min startsida.
Rivalitet mellan städer finns överallt, och har nog alltid funnits. Hur började det egentligen, och vad är egentligen grejen med det? Är det verkligen så kul att trycka ner en annan stad?
Jag borde väl veta, för jag gör faktiskt samma sak. Jag studerar i Norrköping, men kommer från Nyköping. Jag och två av mina vänner, som också är från Nyköping, brukar ofta (för ofta) tala om hur mycket bättre Nyköping är jämfört Norrköping. Vi menar att Nyköping är bättre på alla sätt och vis. Jag har aldrig riktigt fattat varför, men det har gått så långt att jag ett tag planerade att göra en konkret undersökning över vilken stad som var bäst, genom att jämföra vilken stad som hade snyggast byggnader, flest antal skolor, hur lång tid det tog att springa från biblioteket till busstationen respektive resecentrum, som det så fint heter i Norrköping. Såna saker. Men jag la ner den idén när jag insåg att det enda som Nyköping faktiskt skulle vinna i var kategorierna intressantast historia samt snabbast väg till busstationen från biblioteket. Det var av någon anledning inte riktigt lika kul längre när min favoritstad inte skulle vinna.
Något som är intressant är att även barn gör detta. Då handlar det dock inte så mycket om städer, som om områden. På min tid rådde det stor rivalitet mellan två bostadsområden som låg bredvid varandra. Jag bodde i det ena. Varje år var det friidrottstävling mellan dessa båda områdens grundskolor. Jag minns särskilt en ramsa som vi fick höra till döds från den andra skolan;
"En gris, en ko
En [område]bo"
Väldigt fantasifullt, som ni ser. Icke desto mindre gjorde det ont att höra, och vi började självfallet hata dem med ännu större intensitet. Och så byggdes bråket på alltmer.
Jag kan faktiskt inte komma på varför jag gillar Nyköping mer (för att åh så diskret återgå till tidigare ämne) förutom det faktum att det är min hemstad. Borta bra, men hemma bäst, som det heter. Skulle jag se på det hela objektivt tror jag dock inte att jag skulle tycka bättre om Nyköping. Jag skulle nog inte heller tycka bättre om Norrköping; var stad har sin charm.
Och en liten bit av charmen är att rivalisera med en annan stad. Tycker ni inte?
Så heter en facebookgrupp som nyligen kom upp på min startsida.
Rivalitet mellan städer finns överallt, och har nog alltid funnits. Hur började det egentligen, och vad är egentligen grejen med det? Är det verkligen så kul att trycka ner en annan stad?
Jag borde väl veta, för jag gör faktiskt samma sak. Jag studerar i Norrköping, men kommer från Nyköping. Jag och två av mina vänner, som också är från Nyköping, brukar ofta (för ofta) tala om hur mycket bättre Nyköping är jämfört Norrköping. Vi menar att Nyköping är bättre på alla sätt och vis. Jag har aldrig riktigt fattat varför, men det har gått så långt att jag ett tag planerade att göra en konkret undersökning över vilken stad som var bäst, genom att jämföra vilken stad som hade snyggast byggnader, flest antal skolor, hur lång tid det tog att springa från biblioteket till busstationen respektive resecentrum, som det så fint heter i Norrköping. Såna saker. Men jag la ner den idén när jag insåg att det enda som Nyköping faktiskt skulle vinna i var kategorierna intressantast historia samt snabbast väg till busstationen från biblioteket. Det var av någon anledning inte riktigt lika kul längre när min favoritstad inte skulle vinna.
Något som är intressant är att även barn gör detta. Då handlar det dock inte så mycket om städer, som om områden. På min tid rådde det stor rivalitet mellan två bostadsområden som låg bredvid varandra. Jag bodde i det ena. Varje år var det friidrottstävling mellan dessa båda områdens grundskolor. Jag minns särskilt en ramsa som vi fick höra till döds från den andra skolan;
"En gris, en ko
En [område]bo"
Väldigt fantasifullt, som ni ser. Icke desto mindre gjorde det ont att höra, och vi började självfallet hata dem med ännu större intensitet. Och så byggdes bråket på alltmer.
Jag kan faktiskt inte komma på varför jag gillar Nyköping mer (för att åh så diskret återgå till tidigare ämne) förutom det faktum att det är min hemstad. Borta bra, men hemma bäst, som det heter. Skulle jag se på det hela objektivt tror jag dock inte att jag skulle tycka bättre om Nyköping. Jag skulle nog inte heller tycka bättre om Norrköping; var stad har sin charm.
Och en liten bit av charmen är att rivalisera med en annan stad. Tycker ni inte?
26 december, 2009
Det var en gång... del II
Jag försökte hitta min favoritsagobok. Den med originalsagan om Skönheten och odjuret, den med sagan om Tusenskinn, prinsessan som flydde från sitt hem eftersom hon inte ville gifta sig med sin far, den med den småländska sagan Östan om solen och nordan om jorden, där en bondpojke färdas på en Fågel Fenix bortom vår värld för att rädda sin älskade.
Jag fann den inte. Jag har ingen aning om vart den har tagit vägen. Den kan ju inte gärna ha flyttat på sig själv (eller kan den..?), vilket betyder att jag måste ha flyttat på den till ett ställe som antagligen var väldigt genomtänkt. Alltför genomtänkt, tydligen, eftersom jag inte kan finna den.
Faktiskt, så fann jag bara en enda av alla mina sagoböcker. Den jag fann var den jag minst tycker om, typiskt nog. Den jag fann var en sagobok med några av H.C. Andersens sagor (vari endast 5 av 12 sagor börjar med "Det var en gång..."), men i förkortad form (Jag misstänker att de även är lite förmildrade för att passa barn. H.C. Andersens sagor är fruktansvärt hemska.)
Jag minns när vi köpte den boken. Jag var kanske 7 år och min favoritfilm var Disneys Den lilla sjöjungfrun, och det jag önskade mest av allt i världen var att få vara en sjöjungfru. Vi var i någon affär, var vet jag inte, och jag såg en bok med sjöjungfrur på och jag skulle absolut ha den. När jag sedan fick höra av mamma att det var Den lilla sjöjungfrun som saga ville jag självklart ha den ännu mer. Och jag fick den. Gissa om jag blev besviken när jag fick höra hur Den lilla sjöjungfrun verkligen slutar?
Efter det hade jag väldigt svårt för den boken. Jag tyckte inte alls att sagorna var bra. De var tråkiga och bilderna var fula. Jag måste hålla med mitt yngre jag. Bilderna är fruktansvärt fula, och det finns absolut bättre sagor än de här, dock har jag nu inget emot de tragiska sluten som finns i många av dem. Jag kan tänka mig att sagorna är bra mycket bättre i original, men jag tror inte att de kan bli lika bra som de klassiska sagorna., som de som jag redan nämnt, eller som Igelkottapojken, eller som Kung Trastnäbb.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Dock vet jag med säkerhet att jag måste skaffa mig nya sagoböcker, eftersom jag tydligen förlagt de jag har.
Skam över mig! Skam över min familj! Skam över min KO!
[/Disneyskämt]
Jag fann den inte. Jag har ingen aning om vart den har tagit vägen. Den kan ju inte gärna ha flyttat på sig själv (eller kan den..?), vilket betyder att jag måste ha flyttat på den till ett ställe som antagligen var väldigt genomtänkt. Alltför genomtänkt, tydligen, eftersom jag inte kan finna den.
Faktiskt, så fann jag bara en enda av alla mina sagoböcker. Den jag fann var den jag minst tycker om, typiskt nog. Den jag fann var en sagobok med några av H.C. Andersens sagor (vari endast 5 av 12 sagor börjar med "Det var en gång..."), men i förkortad form (Jag misstänker att de även är lite förmildrade för att passa barn. H.C. Andersens sagor är fruktansvärt hemska.)
Jag minns när vi köpte den boken. Jag var kanske 7 år och min favoritfilm var Disneys Den lilla sjöjungfrun, och det jag önskade mest av allt i världen var att få vara en sjöjungfru. Vi var i någon affär, var vet jag inte, och jag såg en bok med sjöjungfrur på och jag skulle absolut ha den. När jag sedan fick höra av mamma att det var Den lilla sjöjungfrun som saga ville jag självklart ha den ännu mer. Och jag fick den. Gissa om jag blev besviken när jag fick höra hur Den lilla sjöjungfrun verkligen slutar?
Efter det hade jag väldigt svårt för den boken. Jag tyckte inte alls att sagorna var bra. De var tråkiga och bilderna var fula. Jag måste hålla med mitt yngre jag. Bilderna är fruktansvärt fula, och det finns absolut bättre sagor än de här, dock har jag nu inget emot de tragiska sluten som finns i många av dem. Jag kan tänka mig att sagorna är bra mycket bättre i original, men jag tror inte att de kan bli lika bra som de klassiska sagorna., som de som jag redan nämnt, eller som Igelkottapojken, eller som Kung Trastnäbb.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Dock vet jag med säkerhet att jag måste skaffa mig nya sagoböcker, eftersom jag tydligen förlagt de jag har.
Skam över mig! Skam över min familj! Skam över min KO!
[/Disneyskämt]
25 december, 2009
Det var en gång...
Sagor har alltid fascinerat mig. Korta berättelser om magiska ting, och så självklart den åh-så-bra sensmoralen i slutet. Vad jag gillar mest med dem är att de förklarar allting som så självklart. Aldrig utspelar de sig i en annan värld, utan i vår egen, men långt långt bort. Det är inget Midgård, Hogwarts eller Narnia, och vi får chansen att tro att detta faktiskt finns någonstans i vår värld. Kanske närmare än vi tror.
Vi är vana vid Disneysagorna, de med glitter och dessa evigt lyckliga slut. Sagorna som de flesta av dessa filmer är baserade på är långtifrån så vackra och ljusa. I den riktiga Askungen slutar det med att styvsystrarna hugger av sig sin häl respektive tå för att få plats med foten i glasskon, och de får dessutom sina ögon utpickade av duvor när Askungen väl fått sin prins. Tänk er det blodbadet i en Disneyfilm.
Eller varför inte ta Snövit. Där är det minsann ingen Den Sanna Kärlekens Första Kyss som väcker henne ur hennes sömn, utan hon hostar helt enkelt upp äppelbiten när prinsen och hans undersåte snubblar på en rot när de ska bära iväg med glaskistan, och den elaka styvmodern får i slutet dansa i glödgande järnskor tills hon dör. Trevligt slut där med, som ni ser.
Men värst av alla måste ändå vara Den lilla sjöjungfrun. Prinsen förälskade sig aldrig i sjöjungfrun, utan fann en annan prinsessa att gifta sig med. I enlighet med överenskommelsen som sjöjungfrun hade med sjöhäxan skulle hon därmed förvandlas till havsskum. Hennes systrar offrar då sitt hår till sjöhäxan i utbyte mot en kniv. Om sjöjungfrun dödar sin älskade prins med kniven kommer hon få återvända till havet som sjöjungfru igen, men sjöjungfrun kan inte döda sin prins, hon älskar honom alltför högt. Hon kastar sig över relingen för att möta sitt öde som havsskum, men just som hon ska förvandlas svävar hon upp i luften och förvandlas till en av luftens döttrar.
Hon undkom visserligen ett öde som havsskum, men hon fick aldrig sin prins och hennes systrar offrade sitt hår för en syster som det aldrig fick se igen, och som de i all evighet kommer tro har förvandlats till havsskum.
De två första sluten är dock inte skrivna i sten, Askungen och Snövit är folksagor som blev nertecknade av bröderna Grimm. Den lilla sjöjungfrun är dock nedskriven av H.C. Andersen och är därmed en författares verk. Men de traditionella sagorna kommer av en muntlig berättarsed och de förändras ständigt. Eller förändrades, kanske man bör säga. Nu för tiden finner man alltför ofta sagorna i just böcker, istället för i en berättares muntliga ord.
En dag ska jag lära mig en hel drös med traditionella sagor, för att sedan berätta dem vidare.
Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!
"Lyckokatt" av Edith Södergran
Vi är vana vid Disneysagorna, de med glitter och dessa evigt lyckliga slut. Sagorna som de flesta av dessa filmer är baserade på är långtifrån så vackra och ljusa. I den riktiga Askungen slutar det med att styvsystrarna hugger av sig sin häl respektive tå för att få plats med foten i glasskon, och de får dessutom sina ögon utpickade av duvor när Askungen väl fått sin prins. Tänk er det blodbadet i en Disneyfilm.
Eller varför inte ta Snövit. Där är det minsann ingen Den Sanna Kärlekens Första Kyss som väcker henne ur hennes sömn, utan hon hostar helt enkelt upp äppelbiten när prinsen och hans undersåte snubblar på en rot när de ska bära iväg med glaskistan, och den elaka styvmodern får i slutet dansa i glödgande järnskor tills hon dör. Trevligt slut där med, som ni ser.
Men värst av alla måste ändå vara Den lilla sjöjungfrun. Prinsen förälskade sig aldrig i sjöjungfrun, utan fann en annan prinsessa att gifta sig med. I enlighet med överenskommelsen som sjöjungfrun hade med sjöhäxan skulle hon därmed förvandlas till havsskum. Hennes systrar offrar då sitt hår till sjöhäxan i utbyte mot en kniv. Om sjöjungfrun dödar sin älskade prins med kniven kommer hon få återvända till havet som sjöjungfru igen, men sjöjungfrun kan inte döda sin prins, hon älskar honom alltför högt. Hon kastar sig över relingen för att möta sitt öde som havsskum, men just som hon ska förvandlas svävar hon upp i luften och förvandlas till en av luftens döttrar.
Hon undkom visserligen ett öde som havsskum, men hon fick aldrig sin prins och hennes systrar offrade sitt hår för en syster som det aldrig fick se igen, och som de i all evighet kommer tro har förvandlats till havsskum.
De två första sluten är dock inte skrivna i sten, Askungen och Snövit är folksagor som blev nertecknade av bröderna Grimm. Den lilla sjöjungfrun är dock nedskriven av H.C. Andersen och är därmed en författares verk. Men de traditionella sagorna kommer av en muntlig berättarsed och de förändras ständigt. Eller förändrades, kanske man bör säga. Nu för tiden finner man alltför ofta sagorna i just böcker, istället för i en berättares muntliga ord.
En dag ska jag lära mig en hel drös med traditionella sagor, för att sedan berätta dem vidare.
Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!
"Lyckokatt" av Edith Södergran
25 november, 2009
Från en randig tiger till ett Neverland
Jag kände att det var dags för lite förändring. www.RandigTigerIsHere.blogspot.com kändes bara inte lika bra som det gjorde 2007. Tiderna förändras och så även jag. Tänka sig.
En något irriterande sak jag upptäckte efter URL-bytet var dock att alla kommentarer som jag någonsin fått har försvunnit. Känns väldigt tråkigt, många av dem var väldigt fina, med väldigt bra tankar. Men jag ska försöka att inte gråta över spilld mjölk...
Kanske är det dags för en riktig storstädning här. Jag har ju börjat, då kunde jag lika gärna göra det fullt ut, och radera alla dåliga inlägg som jag skrivit. Fast då blir det ännu färre än vad det redan är. Visserligen är de flesta av de dåliga inläggen från 2007. Men alla inlägg har ändå ett sentimentalt värde för mig. Jag minns när jag skrev dem, allihop. Jag minns vad jag tänkte, vad jag kände och vad som fått mig att börja tänka på det.
Jag får ta mig en liten funderare på det.
För övrigt är sentimentalt ett väldigt fint ord.
Jag misstänker starkt att detta är det första inlägg sedan 2007 någon gång där jag inte yttrat en massa åh-så-djupa tankar. Sedan jag började läsa filosofi tycks alla tankar i mina blogginlägg tråkiga och onynanserade. Utan något egentligt djup.
Trots tidernas förändring förblir dock en sak densamma. Den lär nog aldrig ändras, om så himlen faller ner över oss, om så alla träd plötsligt börjar tala (vilket inte skulle förvåna mig särskilt, egentligen), om så solen visade sig vara en igelkott.
Vad detta som förblir är?
Min kärlek till filosofi.
En något irriterande sak jag upptäckte efter URL-bytet var dock att alla kommentarer som jag någonsin fått har försvunnit. Känns väldigt tråkigt, många av dem var väldigt fina, med väldigt bra tankar. Men jag ska försöka att inte gråta över spilld mjölk...
Kanske är det dags för en riktig storstädning här. Jag har ju börjat, då kunde jag lika gärna göra det fullt ut, och radera alla dåliga inlägg som jag skrivit. Fast då blir det ännu färre än vad det redan är. Visserligen är de flesta av de dåliga inläggen från 2007. Men alla inlägg har ändå ett sentimentalt värde för mig. Jag minns när jag skrev dem, allihop. Jag minns vad jag tänkte, vad jag kände och vad som fått mig att börja tänka på det.
Jag får ta mig en liten funderare på det.
För övrigt är sentimentalt ett väldigt fint ord.
Jag misstänker starkt att detta är det första inlägg sedan 2007 någon gång där jag inte yttrat en massa åh-så-djupa tankar. Sedan jag började läsa filosofi tycks alla tankar i mina blogginlägg tråkiga och onynanserade. Utan något egentligt djup.
Trots tidernas förändring förblir dock en sak densamma. Den lär nog aldrig ändras, om så himlen faller ner över oss, om så alla träd plötsligt börjar tala (vilket inte skulle förvåna mig särskilt, egentligen), om så solen visade sig vara en igelkott.
Vad detta som förblir är?
Min kärlek till filosofi.
03 november, 2009
Det enda jag inte kan göra
Det enda jag inte kan göra
Inte kan klara av
Isen som fryser skall åter smälta
Men allt jag inte kan
Det enda jag inte kan
Möts i ett irrbloss
Flammor, orkaner, blixtar
Åskstormar sjunger om framtiden
Framtiden från igår som kommer imorgon
som den gjorde idag
Men det enda jag inte kan
Sjunger från mitt hjärta så som
En stjärna söker sitt ljus
Så som havet söker sitt djup
Så som trädet söker sin rot
Dansa över löven
Som bor någon annanstans
Låt dem inte höra
För det du inte kan göra
Det enda du inte kan
Måste förbli osagt
Låt dem inte höra ditt hjärtas sång
Ingen kan höra ditt hjärtas sång
Förrän de ser
stjärnan som funnit sitt ljus
Låt mig finna mitt ljus
För det enda jag inte kan göra
Låt mig finna mitt ljus
Inte kan klara av
Isen som fryser skall åter smälta
Men allt jag inte kan
Det enda jag inte kan
Möts i ett irrbloss
Flammor, orkaner, blixtar
Åskstormar sjunger om framtiden
Framtiden från igår som kommer imorgon
som den gjorde idag
Men det enda jag inte kan
Sjunger från mitt hjärta så som
En stjärna söker sitt ljus
Så som havet söker sitt djup
Så som trädet söker sin rot
Dansa över löven
Som bor någon annanstans
Låt dem inte höra
För det du inte kan göra
Det enda du inte kan
Måste förbli osagt
Låt dem inte höra ditt hjärtas sång
Ingen kan höra ditt hjärtas sång
Förrän de ser
stjärnan som funnit sitt ljus
Låt mig finna mitt ljus
För det enda jag inte kan göra
Låt mig finna mitt ljus
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
