Donediddo

Jag köpte en ryggsäck idag. Jag döpte den till Donediddo.
Precis som att min tv heter Diderot.
Precis som att min dagbok heter Serene.
Precis som att jag döper allting som för att hitta en mening
där den inte finns.
Men stenarna sjunker till bottnen, om det
bara finns någon.

Jag köpte en ryggsäck idag. Tillräckligt stor för att bära allt.
För att bära mina påhängsna tankar.
För att bära allt det jag lämnar bakom ryggen.
För att jag inte orkar bära det i famnen längre, eftersom
mina armar inte orkar mer.
För skulden har inget hem. Jag är inte något
hem om den tror det.

Jag köpte en ryggsäck idag. Den är ergonomiskt fördelaktig.
Så jag slipper förstöra mina axlar vid tidig ålder.
Så jag slipper pensionera mig i förtid.
Så jag kan nära den föraning jag har om att inget
kommer bli som jag har tänkt.
Och du som säger kärlek,
dig svarar jag lögn.

Jag köpte en ryggsäck idag. Den går i enbart mörka färger.
Man ska väl kunna gömma sig i mörker.
Man ska väl kunna springa ifrån alla som förföljer en.
Man ska väl kunna identifiera sitt mörka hjärta
med den, trots att det bara leder till undergång.
Men jag går genom Skärselden, trots att det hugger
under fötterna.

Min favoritbok, och allt som hör till.

"Vilken är din favoritbok?"

Vad svarar man på det?

För att göra det enkelt brukar jag kort och gott svara Liftarens guide till galaxen, och det kan jag göra med rent samvete utan att ljuga. Men jag vill varje gång göra mitt svar bra mycket mer komplicerat än så.

Min favoritbok är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, det är alldeles sant, men jag tycker egentligen precis lika mycket om Brott och straff av Dostojevskij. Men säger jag det till jämnåriga ser de allt som oftast på mig med frågande min, och säger jag det till äldre tror de att jag vill verka viktigare och smartare än vad jag är. Dessutom; jag läser hellre Liftarens. Den har jag säkert läst över 10 gånger. Brott och straff har jag läst en gång och det lär nog dröja i alla fall ett tag innan jag läser den igen.

Ja, men då är det väl avgjort. Jag tycker bäst om Liftarens guide till galaxen. Så hade nog många ansett. Men nej. Liftarens guide till galaxen, en oerhört oseriös trilogi om fem delar inom genren science fiction kan inte jämföras med en rysk dubbelmördares febervandringar och kval. De är för olika och jag tycker om dem på helt olika sätt.

Vidare vad gäller att besvara den frågan, brukar jag alltid vilja komma in på min favoritförfattare. Min favoritförfattare är varken Douglas Adams eller Fjodor Dostojevskij, utan Haruki Murakami. Inget av de andra verk jag läst av Adams eller Dostojevskij har varit ens i närheten av den briljans som finns i tidigare nämnda verk. Därmed kan jag inte kalla dem för favoritförfattare. En favoritförfattare ska vara en sådan som är jämn, en person vars verk man alltid anser vara fantastiska, eller i alla fall i närheten av fantastiska. I den kategorin ligger än så länge bara Murakami.

Haruki Murakami har dock varken skrivit mina favoritböcker (som tidigare nämnts) eller min favoritberättelse. Ingen av mina två favoritböcker innehåller heller min favoritberättelse. Böckerna är mästerverk, verkligen. Men idéerna kan inte mäta sig med den i Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie. Han är definitivt ingen favoritförfattare; språket är ojämnt och bitvis något hackande. Det märks att boken från början var en pjäs.

Men historien. Aldrig har jag stött på en sådan fantastisk idé som den i Peter Pan. En pojke som aldrig växer upp, en grupp borttappade pojkar och framför allt: Neverland. Ett land som alla känner och har besökt, men som varierar från person till person. Antagligen har alla dessa idéer används förr, men ingen har lyckats med det på det sättet som Barrie har.

Och där har ni svaret till varför mina favoritböcker är Liftarens guide till galaxen och Brott och straff, min favoritförfattare är någon som inte skrivit dem och varför deras idéer ändå inte är de bästa.

-köping vs. -köping

Det bästa med Stockholm är tåget till Göteborg

Så heter en facebookgrupp som nyligen kom upp på min startsida.

Rivalitet mellan städer finns överallt, och har nog alltid funnits. Hur började det egentligen, och vad är egentligen grejen med det? Är det verkligen så kul att trycka ner en annan stad?

Jag borde väl veta, för jag gör faktiskt samma sak. Jag studerar i Norrköping, men kommer från Nyköping. Jag och två av mina vänner, som också är från Nyköping, brukar ofta (för ofta) tala om hur mycket bättre Nyköping är jämfört Norrköping. Vi menar att Nyköping är bättre på alla sätt och vis. Jag har aldrig riktigt fattat varför, men det har gått så långt att jag ett tag planerade att göra en konkret undersökning över vilken stad som var bäst, genom att jämföra vilken stad som hade snyggast byggnader, flest antal skolor, hur lång tid det tog att springa från biblioteket till busstationen respektive resecentrum, som det så fint heter i Norrköping. Såna saker. Men jag la ner den idén när jag insåg att det enda som Nyköping faktiskt skulle vinna i var kategorierna intressantast historia samt snabbast väg till busstationen från biblioteket. Det var av någon anledning inte riktigt lika kul längre när min favoritstad inte skulle vinna.

Något som är intressant är att även barn gör detta. Då handlar det dock inte så mycket om städer, som om områden. På min tid rådde det stor rivalitet mellan två bostadsområden som låg bredvid varandra. Jag bodde i det ena. Varje år var det friidrottstävling mellan dessa båda områdens grundskolor. Jag minns särskilt en ramsa som vi fick höra till döds från den andra skolan;

"En gris, en ko
En [område]bo"

Väldigt fantasifullt, som ni ser. Icke desto mindre gjorde det ont att höra, och vi började självfallet hata dem med ännu större intensitet. Och så byggdes bråket på alltmer.

Jag kan faktiskt inte komma på varför jag gillar Nyköping mer (för att åh så diskret återgå till tidigare ämne) förutom det faktum att det är min hemstad. Borta bra, men hemma bäst, som det heter. Skulle jag se på det hela objektivt tror jag dock inte att jag skulle tycka bättre om Nyköping. Jag skulle nog inte heller tycka bättre om Norrköping; var stad har sin charm.

Och en liten bit av charmen är att rivalisera med en annan stad. Tycker ni inte?