Up ahead there was a curve approaching.

She made no indications of slowing.


Här ligger det damm ser jag. Mindre bra.

Det här med bloggning har blivit en alldeles för stor grej känner jag. Jag känner mig tvingad att sätta mig ner och skriva något långt, vackert, djup och poetiskt för att sedan lägga upp så att ca tre personer kan läsa det. Hej-jag-har-ett-liv. Eller inte. (sedan kan man ju diskutera hur pass vackert, djupt och poetiskt det brukar bli också)

Faktum är att jag egentligen inte har tid. Det är en massa som händer i skolan nu, jag tränar i princip aldrig på flöjten längre och jag har en hel hög med andra grejer jag skulle behöva göra, och ändå sitter jag här. Igen. Och skriver ett totalt onödigt inlägg om att jag inte hinner.
Jag har antagligen blivit lite smått beroende, ungefär som jag är lite smått beroende av datorn, lite smått beroende av att skriva ”O_o Hanna Ser Dig” överallt där jag kommer åt och ungefär som jag är lite smått beroende av att sova.
Men jag kan sluta när jag vill! Oja!
Ungefär som när jag hade druckit ca en liter Coca Cola och bestämt hävdade att jag kan sluta skratta när jag vill.

Vad blir då slutsatsen av detta?
Att jag borde sluta blogga.


Ni lär nog se en hel del mer av mig.

.

Musik ~vem jag varit och vem jag blev~

Jag sitter vid frukostbordet och wailar loss till en jullåt samtidigt som min syster lägger gräsliga och extremt oseriösa stämmor till. Jag är inte heller särskilt seriös utan har bara kul. När vi slutar sjunga och börjar skratta säger pappa; ”Vilken röst du har Hanna! Verkligen riktigt…!” jag blir förvånad och det första som kommer upp i mitt huvud är att säga att han har fel, att han ljuger och säger så bara för att han är min pappa. Innan jag hunnit öppna munnen hejdar jag mig och tänker efter. Jag tyckte faktiskt själv att det där lät bra, och pappa är inte den som brukar säga att jag sjunger bra när jag inte gör det, det är mer mamma som gör.
Jag säger ingenting, reser mig upp, lämnar tallriken i diskmaskinen och går iväg till toaletten och fortsätter att waila loss där inne.

Medan jag gör detta funderar jag över musikens mysterier. (Eller något åt det hållet i alla fall.)
När jag skulle börja sjuan hade jag väldigt dåligt självförtroende. Jag tyckte jag sjöng jättedåligt men jag sjöng ändå, för jag tyckte det var kul. Min mamma övertalade mig att gå i musikklass (och det är jag jätteglad för! All min kärlek till henne som förstår sig på vad jag vill när jag inte gör det själv.) och en liten, ful och extremt nervös tjej kom till provsjungningen tillsammans med sin mormor eftersom hennes mamma eller pappa inte kunde ta dit henne just den dagen. Hon fick gå in i musiksalen, mormodern fick vänta utanför och med skakig röst började hon göra som hon blev tillsagd. Hon kunde inte ta en ton när läraren spelade den på pianot utan läraren var tvungen att sjunga tonen för att tjejen skulle kunna ta den.
Tjejen går på skakande ben ut ur rummet en liten stund senare. Hon får några månader senare ett brev hemskickat till sig där det står at hon kommit in.

Under det första året i musikklassen byggs hennes självförtroende upp och hon glömmer allt hon varit med om tidigare, förstår att det kanske inte var henne det var fel på, utan hon hade bara träffat fel sorts personer tidigare. Plötsligt fanns där en hel hög med folk som tyckte om henne och ville vara hennes vänner. Plötsligt fanns det en hel hög med folk hon tyckte om och som hon ville vara vän med.
Under det andra året började hon tro på sin musikaliska förmåga. Hon började tro på att hon kanske visst kan sjunga, i alla fall lite, att det inte låter helt hemskt. Hon slutade att vara rädd för att sjunga för folk, även om hon kanske inte hade världens vackraste röst så älskade hon att sjunga och då tänkte hon också gör det. Under andra året bytte hon även stil. Hon hittade sin klädstil och hon fann sig själv. När året var över var hennes självförtroende i topp, och hon var något helt annat än det hon varit tidigare.
Nu kan jag börja kalla henne för mig igen. För den där flickan som på darrande ben gick in i Borgis musiksal för första gången var inte jag. Åtminstone så vill jag inte att det ska vara jag.

När jag och Sandra pratade i telefon här om dagen kom vi in på Idol och alla som är med där som faktiskt tror att de kan sjunga när de inte kan det över huvud taget. Sandra nämnde (igen) det jag sagt om att alla kan sjunga. ”Där ser du! Alla kan inte sjunga!” Jag erkänner att alla inte kan sjunga, men jag håller fast vid att de flesta kan det.
Det finns väldigt många i världen som anser själva att de inte kan sjunga, men som egentligen är ganska bra och om de bara började sjunga mycket och regelbundet skulle de kunna bli mycket bättre.
Ett bra exempel är mig själv, (ja, jag är ego) jag har utvecklats enormt sen jag började i musikklass. Dels är det självklart för att jag fått lära mig mer teknik och sådant, men just också att vi sjunger ofta och ordentligt. Jag har nu haft musik 4 gånger i veckan i snart 2½ år plus att jag tagit sånglektioner i snart 1 år. Det gör mycket, bara man håller igång rösten och övar den blir den bättre. Det är precis som att spela fotboll, om du inte spelar seriöst på några år är det ju självklart att du inte är lika bra som du var innan, och om du aldrig börjar spela fotboll över huvud taget då är det ju klart att du aldrig kan bli bra.

En annan bra sak med att sjunga är just att man får bra självförtroende. Sen vet jag inte om det är just sången eller om det är att jag faktiskt fått vänner som jag tycker om och som tycker om mig på riktigt som gjorde det för mig.



Okej för att alla kanske inte kan sjunga, men många kan det, om man bara ger det en chans.

Requiem of a Dream

Jag har alltid haft ett mål med mitt liv. Det må ha ändrats med åren, men det har alltid funnits något. Något att sträva efter, något att kämpa för, något att leva för. Nu har helt plötsligt det målet försvunnit, kvar finns ett stort svart hål som jag desperat försöker fylla. Det går inte så bra.

Jag skulle bli psykolog. Jag var helt säker på att det var min framtid, jag ville hjälpa folk och jag kände att det var vad jag ville ägna mitt liv åt. Sen hörde jag att det är lika svårt att bli psykolog som det är att bli läkare, och lågan slocknade plötslig. Aldrig att jag skulle kunna få MVG i allt. Visst, jag har bra betyg, men högsta betyg i allt är omöjligt hur mycket jag än försöker. Jag fick aldrig veta om det jag hörde om att bli psykolog var sant, och alla jag känner försöker hela tiden få mig att inse att man inte ska ge upp, att det kanske inte sant och det även om det är det kanske det går ändå. Men jag bryr mig inte längre, vare sig det är sant eller inte har lågan slocknat, och den kan inte tändas igen. Jag vill inte bli psykolog längre och jag kommer nog aldrig mer vilja bli det. Tro aldrig att jag gav upp. Våga inte tro det. Det är inte min grej.

Det dumma är (förutom att det känns tomt) att jag inte känner någon motivation längre. Jag vill inte plugga längre, för jag har ingen anledning. Jag vill inte gå till skolan längre, för jag har ingen anledning. Förr har jag alltid tyckt att skolan är ganska kul, sen finns det ju alltid ämnen man tycker mindre om men jag har kunnat klara av det, för jag har vetat att jag måste klara det bra om jag ska kunna bli psykolog. Men just nu känns det bara som om jag är där för musiklektionerna, engelskan och vissa SO-lektioner.
Vad jag känner för just nu är att dra här ifrån. Jag vill resa runt i världen, bo i Japan några år och när jag kommer hem igen vill jag öppna en affär som säljer kakor i lösvikt.
Jo det är ju en framtid också. Stå och sälja kakor i lösvikt resten av mitt liv.


I went to the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life. To put to rout all that was not life, and not when I had come to die, discover that I had not lived.


Varför så sorgsen? Jag är ung och stark, jag har hela livet framför mig. Om jag vill öppna en butik som säljer kakor i lösvikt så tänker jag banne mig göra det!
För är det ändå inte något du alltid drömt om?

Tänk dig att du går längs en mörk gata en tidig decembermorgon. Det är kallt och marken är täckt av ett tunt lager snö som krasar under fötterna på dig när du går. I alla fönster lyser adventsljusstakar hemtrevligt och långt borta kan man ana en kör som sjunger julsånger. Du går in i en liten affär med lite dunkelt ljus som ljuvligt doftar av nybakade kakor, kaffe och choklad. En kvinna i medelåldern ler sött mot dig och hälsar god morgon. Du ler förnöjt tillbaka och beställer en kopp varm choklad med vispgrädde. Kvinnan börjar genast göra i ordning chokladen åt dig medan du plockar ihop några kakor och lägger i en brun papperspåse. ”Smaka gärna, om du är osäker på vad du vill ha!” säger kvinnan. Du ler lite smått tillbaka och stoppar en stor kaka med nötter och chokladbitar i munnen.


O me! O life!... of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless--of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life? Answer. That you are here - that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.


And you may contribute a verse.
Detta är min vers, se till att du gör din extraordinär.