Musik ~vem jag varit och vem jag blev~

Jag sitter vid frukostbordet och wailar loss till en jullåt samtidigt som min syster lägger gräsliga och extremt oseriösa stämmor till. Jag är inte heller särskilt seriös utan har bara kul. När vi slutar sjunga och börjar skratta säger pappa; ”Vilken röst du har Hanna! Verkligen riktigt…!” jag blir förvånad och det första som kommer upp i mitt huvud är att säga att han har fel, att han ljuger och säger så bara för att han är min pappa. Innan jag hunnit öppna munnen hejdar jag mig och tänker efter. Jag tyckte faktiskt själv att det där lät bra, och pappa är inte den som brukar säga att jag sjunger bra när jag inte gör det, det är mer mamma som gör.
Jag säger ingenting, reser mig upp, lämnar tallriken i diskmaskinen och går iväg till toaletten och fortsätter att waila loss där inne.

Medan jag gör detta funderar jag över musikens mysterier. (Eller något åt det hållet i alla fall.)
När jag skulle börja sjuan hade jag väldigt dåligt självförtroende. Jag tyckte jag sjöng jättedåligt men jag sjöng ändå, för jag tyckte det var kul. Min mamma övertalade mig att gå i musikklass (och det är jag jätteglad för! All min kärlek till henne som förstår sig på vad jag vill när jag inte gör det själv.) och en liten, ful och extremt nervös tjej kom till provsjungningen tillsammans med sin mormor eftersom hennes mamma eller pappa inte kunde ta dit henne just den dagen. Hon fick gå in i musiksalen, mormodern fick vänta utanför och med skakig röst började hon göra som hon blev tillsagd. Hon kunde inte ta en ton när läraren spelade den på pianot utan läraren var tvungen att sjunga tonen för att tjejen skulle kunna ta den.
Tjejen går på skakande ben ut ur rummet en liten stund senare. Hon får några månader senare ett brev hemskickat till sig där det står at hon kommit in.

Under det första året i musikklassen byggs hennes självförtroende upp och hon glömmer allt hon varit med om tidigare, förstår att det kanske inte var henne det var fel på, utan hon hade bara träffat fel sorts personer tidigare. Plötsligt fanns där en hel hög med folk som tyckte om henne och ville vara hennes vänner. Plötsligt fanns det en hel hög med folk hon tyckte om och som hon ville vara vän med.
Under det andra året började hon tro på sin musikaliska förmåga. Hon började tro på att hon kanske visst kan sjunga, i alla fall lite, att det inte låter helt hemskt. Hon slutade att vara rädd för att sjunga för folk, även om hon kanske inte hade världens vackraste röst så älskade hon att sjunga och då tänkte hon också gör det. Under andra året bytte hon även stil. Hon hittade sin klädstil och hon fann sig själv. När året var över var hennes självförtroende i topp, och hon var något helt annat än det hon varit tidigare.
Nu kan jag börja kalla henne för mig igen. För den där flickan som på darrande ben gick in i Borgis musiksal för första gången var inte jag. Åtminstone så vill jag inte att det ska vara jag.

När jag och Sandra pratade i telefon här om dagen kom vi in på Idol och alla som är med där som faktiskt tror att de kan sjunga när de inte kan det över huvud taget. Sandra nämnde (igen) det jag sagt om att alla kan sjunga. ”Där ser du! Alla kan inte sjunga!” Jag erkänner att alla inte kan sjunga, men jag håller fast vid att de flesta kan det.
Det finns väldigt många i världen som anser själva att de inte kan sjunga, men som egentligen är ganska bra och om de bara började sjunga mycket och regelbundet skulle de kunna bli mycket bättre.
Ett bra exempel är mig själv, (ja, jag är ego) jag har utvecklats enormt sen jag började i musikklass. Dels är det självklart för att jag fått lära mig mer teknik och sådant, men just också att vi sjunger ofta och ordentligt. Jag har nu haft musik 4 gånger i veckan i snart 2½ år plus att jag tagit sånglektioner i snart 1 år. Det gör mycket, bara man håller igång rösten och övar den blir den bättre. Det är precis som att spela fotboll, om du inte spelar seriöst på några år är det ju självklart att du inte är lika bra som du var innan, och om du aldrig börjar spela fotboll över huvud taget då är det ju klart att du aldrig kan bli bra.

En annan bra sak med att sjunga är just att man får bra självförtroende. Sen vet jag inte om det är just sången eller om det är att jag faktiskt fått vänner som jag tycker om och som tycker om mig på riktigt som gjorde det för mig.



Okej för att alla kanske inte kan sjunga, men många kan det, om man bara ger det en chans.