This time, This place, Misused, Mistakes - Far Away

För någon dag sedan var jag och lite släkt och bowlade. Inget märkvärdigt, ni vet, man beställer en bana bara för att ha något att göra. Vi kom dit, fick vår bana, hämtade bowlingskor, gick till vår bana och… där var Han. Han med stort H.
Heath Ledger.

Först såg jag bara att de på banan bredvid spelade helt otroligt bra, bara spärrar och strikar. En av gubbarna var just framme vid banan, ryggen mot oss såklart, han slog sitt klot och fick en strike. När han vände sig om och gick mot oss tappade jag hakan. Hållningen, sättet att gå på, ansiktet, ögonen, sättet han pratade på. Allting var precis som en viss cowboy, spelad av en viss skådespelare som, så vitt jag vet, är död. Och ändå stod han där, fullt levande, visserligen lite äldre, runt femtio skulle jag tippa, men ändå där. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom, det gick bara inte, trots att jag gjorde några tappra försök. För någonstans, lite avlägset men ändå där, pockandes på min uppmärksamhet, fanns en tanke. En tanke, eller en förhoppning, om att Heath kanske inte alls var död. Att det skett ett misstag, att det var någon stuntkopia som dött den där kvällen, att jag på något mirakulöst sätt slungats in i framtiden där Heath fortfarande levde. Där han hade rymt iväg från kändisskapet för att han var så trött på det och istället ägnat sig åt sin stora hobby; Bowling.

Nej, det var omöjligt. Det visste jag mycket väl. Ändå fanns den där tanken och förhoppningen där, gnagandes. Jag kunde inte koncentrera mig på bowlingen den dagen och jag brukar vara ganska bra på bowling. Den här dagen gick det inte så bra. Jag förlorade mot min åttaåriga kusin och det, mina kära vänner, var surt. Medan Heath stod där bredvid och satte strike efter strike utan att egentligen bry sig tycktes det som. Utan att märka att han konstant hade en liten femtonårings blickar på sig, som analyserade allt han gjorde, tog in det, sög det i sig och lekte med tanken på att hon hade en filmstjärna rakt framför sig.

Hon hade inte en filmstjärna framför sig. Hon hade en femtioårig gubbe vid namn Kjell framför sig.
Ändå…
Ändå ville hon inte gå hem när tiden var slut, ändå ville hon stå kvar där och stirra på honom och hans perfekta bowling. Trots förödmjukelsen att bli slagen av en åttaåring. Trots de obekväma skorna. Trots att hon var hungrig. Trots att det inte var han.