Vänskap...?

Min kära mor har nyligen varit på någon kurs (eller någonting åt det hållet, jag har inte järnkoll på vad min mamma har för sig jämt…) där man fick en kasse med en massa tidningar som hon delade ut bland familjen när hon kom hem. Vilka tidningar hon fick är inte relevant (men jag kan säga att det fanns några riktigt hemska damtidningar i vilka allt handlade om utseende och smink och skit. Jag ville nästan riva sönder dem.)
Vad jag vill komma fram till är att i en (Amelia om någon undrar) fanns det i alla fall några filmrecensioner.

”Min bäste vän
Vänskap är vanligt på film. Men aldrig förr har en film ifrågasatt vänskapen som franska ”Min bäste vän” gör. När vi nu kompisraggar mer än någonsin på nätet är det ett välkommet initiativ. Francois (David Auteuil) är framgångsrik, dejtar snygg kvinna och klär sig oklanderligt. Men på en bjudning inser han att han saknar riktigt goda vänner. Han får tio dagar på sig att hitta en bästis, efter en vadslagning. Roligt, och smart och uppriktigt. Visst, vi lämnade sandlådan för länge sen. Men lik förbannat måste vi hitta någon att leka med.”

Den texten fick mig att tänka efter lite. Visst är det sant att alla behöver någon att leka med, eller de flesta i alla fall. Jag tycker synd om dem som inte har någon. Ingen att dela sina hemligheter med, ingen som hör på vad du än har att säga, ingen som man bara kan skratta med för att skratta och ingen som man kan säga allt med bara en blick till.
Men vänta nu… vem har jag?

...


Jag hade Lovisa, men vi har glidit isär. Vi är fortfarande bästisar ”på pappret”, men vi vet båda två att det knappt finns något ”vi” längre, vi är bara för rädda för att erkänna det för varandra och våga släppa taget.
Jag tror inte vi vill släppa taget heller egentligen. 14 års vänskap är inte något man slänger bort bara sådär, även om det kanske vore bäst så egentligen.

Vänskap är vackert. På något sätt har jag alltid tyckt att vänskap är vackrare än kärlek och jag har alltid värdesatt vänskap mer än kärlek. Sann kärlek kan vara enormt vackert, men Sann Vänskap är något så mycket mer.
På samma sätt tycker jag bättre om kramar än kyssar. Jag tycker uppriktigt att det är äckligt att bli kysst/pussad. Kyssar kan vara mysigt att titta på, men att själv vara med om det? Nej tack!
Kramar däremot, är något så mycket mer och något så mycket vackrare. Att se på också.

En av de finaste vänskaper jag någonsin sett är en vänskap som pågått i 25 år. Det är en vänskap mellan två män vid namn Mike och Billie Joe, och deras vänskapsband har varit med om mycket, men har ändå stått fast och med åren blivit tjockare och starkare.
Jag blir lycklig bara av att se de två tillsammans, för då vet jag att någonstans finns det ändå sann vänskap och sann kärlek, och det ger mig hopp. Hopp om att världen kommer bättra sig och hopp om att det finns någon för mig också.
För jag tror på människan och jag tror på vänskap.


För övrigt ligger den filmen nu överst på min ”att se” lista.