Att stå på händer - uppdatering

I början av sommaren någon gång, rättare sagt den 24 juni, bestämde jag mig för att lära mig stå på händer, för det är något jag alltid velat kunna. Jag kunde en gång i tiden när jag var liten, men inte längre. Jag lovade mig själv att jag skulle ha lärt mig det innan sommaren var slut, för att, jag vet inte, bevisa för mig själv att jag är någon att ha?

Världens bästa sätt att bevisa att man är någon; lär dig stå på händer.
Jisses vilken syn på livet jag måste ha.
Troligtvis en följd av att ha gått på för många cirkusföreställningar som barn.

I alla fall lärde jag mig aldrig att stå på händer. Jag försökte faktiskt inte en enda gång. Vet ni varför?
För jag vågade inte.
Jag är för feg. Jag funderade på att börja lära mig flera gånger, men sköt alltid upp det med tanken ”det är långt kvar på sommaren” eftersom bara tanken på att försöka stå upp och ned på något som inte alls är menat att stå på med den överhängande risken att ramla och bryta nacken fick mig att rysa.
Nu är sommaren över, och jag har, som sagt, inte tränat en enda gång.

Känns bra. Eller inte.

Det kanske är därför jag mår så dåligt nu? Inte på grund av allt det nya i skolan och sånt, utan för att jag aldrig lyckades med stå-på-händer-uppdraget. Det har legat och gnagt i mitt undermedvetna och nu tar det form under en annan täckmantel.

Jag kunde ju hoppas det i alla fall. För det vore så mycket enklare att lösa, bara att övervinna min rädsla och vips! Så mår jag bra igen.

Vet ni vad, jag orkar inte med något avsnitt av ”Hanna förbättrar Billie Joes texter” idag. Er värld går inte under för det va?
Nej, jag tänkte väl det.

And this is Randis, signing off.