Illustrerad Vetenskap - för vanliga dödliga?

För några dagar sedan fyllde min syster 17, och hon fick en prenumeration på tidningen Illustrerad Vetenskap i present. Det är något både hon och jag har velat ha en längre tid nu, för det är riktigt intressant läsning. Man kan lära sig en hel del från den till skillnad från det vi lär oss i skolan är det kul. Varför vet jag inte, det kanske är för att det är mycket mer avancerat, för att det faktiskt är intressant fakta de tar upp eller kanske bara för att man faktiskt läser det frivilligt.
I alla fall fann jag igår det första numret på vardagsrumsbordet och jag kastar mig över det och jag slukar snabbt den första halvan utan allt för många komplikationer. Visst är det en del artiklar man inte förstår allt av och visst använder de många fackord, men man kan ändå få en översikt av vad det hela handlar om, vad forskarna kommit fram till och vad som kommer att göras med den nya informationen. Alltså går allt hyggligt bra, tills jag stöter på en artikel med rubriken:
LHC på CERN skall lösa fysikens största mysterier,
NU BÖRJAR JAKTEN

Eftersom jag älskar fysik och tycker det är riktigt kul börjar jag intresserat läsa. Men allteftersom rynkas mina ögonbryn mer och mer, jag får läsa om mening efter mening och jag förstår ändå inte vad som menas.

”… teorin förutsäger att supersymmetriska partiklar bildas relativt ofta vid tillräckligt energirika proton-protonkollisioner. Supersymmetriska partiklar är ett slags skuggmateria, det vill säga att alla vanliga atomära byggstenar, till exempel en kvark, har en kraftöverförande supersymmetrisk partner, en skvark. Omvänt har kraftöverförande partiklar som fotoner en supersymmetrisk byggsten som make, en fotino. Det finns alltså lika många supersymmetriska partiklar som det finns vanliga partiklar.”

Eh… jaha, supersymmetriska partiklar! Såna, ja de hör man ju talas om hela tiden! tänker jag sarkastiskt och hoppas att jag kanske kommer förstå lite mer av resten.

”Finner fysikerna supersymmetriska partiklar och lyckas bestämma deras massa, kan kosmologerna införa den nya experimentella informationen i sina modeller av universum och galaxerna. Visar beräkningarna att massan av de supersymmetriska partiklarna stämmer med behovet av mörk massa i de kosmologiska modellerna, kan forskarna vara betydligt säkrare på den mörka materian i universum verkligen utgörs av supersymmetriska partiklar.”

Jasså det säger du? Och vad exakt menas med supersymmetriska partiklar? Är de kanske extremt fykantiga månntro? Och om nu universum består av dessa supersymmetriska partiklar borde ju det betyda att jag också består av dem, eftersom jag är en del av universum. Alltså är jag supersymmetrisk. Det stämmer ju faktiskt, för forskare har ju faktiskt sett att människan är symmetrisk och människor föredrar faktiskt symmetriska saker eller mönster framför osymmetriska.
Okej, jag har faktiskt ingen aning om detta har något att göra med supersymmetriska partiklar, men det låter bra. Ni kan väl låta mig vara smart för en gång skull?

Jag fortsätter läsa men tänker inte riktigt på vad jag läser längre, jag förstå ändå inte, och hajar plötsligt till! Vänta lite! Det där stycket förstod jag! Jag läser det igen med upphetsad förtjusning, och upptäcker att jag inte alls hade missuppfattat allting utan visst förstod vad som stod. Jag känner mig stolt och fortsätter förnöjt att läsa, men inser snabbt att det bara var en engångsföreteelse.
Till slut tar artikeln om de supersymmetriska partiklarna, om hur man ska komma på om de finns eller inte och allt babblet om andra dimensioner slut (visste ni förresten att forskarna tror att det finns 10 dimensioner och att det finns en dörr in till dem som är 0,05 mm stor i universum som inte släpper igenom ljus utan bara tyngdlagen? Sånt kan alltid vara bra att veta), jag vänder lättat blad och nästa rubrik lyser mot mig:

I Kina skrev man på pinnar.

Jag ler lättat. Kina, skrift och pinnar är sånt jag förstår mig på.