Requiem of a Dream

Jag har alltid haft ett mål med mitt liv. Det må ha ändrats med åren, men det har alltid funnits något. Något att sträva efter, något att kämpa för, något att leva för. Nu har helt plötsligt det målet försvunnit, kvar finns ett stort svart hål som jag desperat försöker fylla. Det går inte så bra.

Jag skulle bli psykolog. Jag var helt säker på att det var min framtid, jag ville hjälpa folk och jag kände att det var vad jag ville ägna mitt liv åt. Sen hörde jag att det är lika svårt att bli psykolog som det är att bli läkare, och lågan slocknade plötslig. Aldrig att jag skulle kunna få MVG i allt. Visst, jag har bra betyg, men högsta betyg i allt är omöjligt hur mycket jag än försöker. Jag fick aldrig veta om det jag hörde om att bli psykolog var sant, och alla jag känner försöker hela tiden få mig att inse att man inte ska ge upp, att det kanske inte sant och det även om det är det kanske det går ändå. Men jag bryr mig inte längre, vare sig det är sant eller inte har lågan slocknat, och den kan inte tändas igen. Jag vill inte bli psykolog längre och jag kommer nog aldrig mer vilja bli det. Tro aldrig att jag gav upp. Våga inte tro det. Det är inte min grej.

Det dumma är (förutom att det känns tomt) att jag inte känner någon motivation längre. Jag vill inte plugga längre, för jag har ingen anledning. Jag vill inte gå till skolan längre, för jag har ingen anledning. Förr har jag alltid tyckt att skolan är ganska kul, sen finns det ju alltid ämnen man tycker mindre om men jag har kunnat klara av det, för jag har vetat att jag måste klara det bra om jag ska kunna bli psykolog. Men just nu känns det bara som om jag är där för musiklektionerna, engelskan och vissa SO-lektioner.
Vad jag känner för just nu är att dra här ifrån. Jag vill resa runt i världen, bo i Japan några år och när jag kommer hem igen vill jag öppna en affär som säljer kakor i lösvikt.
Jo det är ju en framtid också. Stå och sälja kakor i lösvikt resten av mitt liv.


I went to the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life. To put to rout all that was not life, and not when I had come to die, discover that I had not lived.


Varför så sorgsen? Jag är ung och stark, jag har hela livet framför mig. Om jag vill öppna en butik som säljer kakor i lösvikt så tänker jag banne mig göra det!
För är det ändå inte något du alltid drömt om?

Tänk dig att du går längs en mörk gata en tidig decembermorgon. Det är kallt och marken är täckt av ett tunt lager snö som krasar under fötterna på dig när du går. I alla fönster lyser adventsljusstakar hemtrevligt och långt borta kan man ana en kör som sjunger julsånger. Du går in i en liten affär med lite dunkelt ljus som ljuvligt doftar av nybakade kakor, kaffe och choklad. En kvinna i medelåldern ler sött mot dig och hälsar god morgon. Du ler förnöjt tillbaka och beställer en kopp varm choklad med vispgrädde. Kvinnan börjar genast göra i ordning chokladen åt dig medan du plockar ihop några kakor och lägger i en brun papperspåse. ”Smaka gärna, om du är osäker på vad du vill ha!” säger kvinnan. Du ler lite smått tillbaka och stoppar en stor kaka med nötter och chokladbitar i munnen.


O me! O life!... of the questions of these recurring; of the endless trains of the faithless--of cities filled with the foolish; what good amid these, O me, O life? Answer. That you are here - that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.


And you may contribute a verse.
Detta är min vers, se till att du gör din extraordinär.