Den totala ångesten

På min förra skola hade vi det väldigt körigt ett tag. Det var prov och arbeten som skulle in precis hela tiden, plus de vanliga läxorna på det. Detta resulterade i att jag inte hann med allting annat jag ville göra, det viktigaste av detta ”allting annat” hanns absolut inte med. I alla fall inte i den utsträckningen jag behövde. Det viktigaste var min drog, är min drog.
Datorn.
Jag är databeroende och som vem som helst som är beroende av något, det kan vara cigaretter, knark eller shopping, får jag abstinens om jag inte får tillräckligt av det.
Det fick jag inte under den där perioden i skolan. Denna abstinens blandat med stress resulterade varken i något trevligt eller vackert. Det resulterade i ett nervvrak till flicka som inte kunde sova, inte kunde koncentrera sig, inte kunde sitta still, tänka klart och vars händer skakade okontrollerat. Emellanåt när stressen och abstinensen blev som värst fick flickan ångestattacker. Hon grät okontrollerat, skakade, frös och brann inuti. Hon kunde inte styra sina egna tankar eller sin egen kropp. Hon ville skada sig själv, försökte bryta av sina egna fingrar men kunde inte då fingrarna skakade så mycket att hon inte kunde få något ordentligt tag om dem. Hon försökte då kväva sig själv genom att hålla andan. Vilken person som helst vet att man inte kan ta livet av sig på det sättet, om man över huvud taget lyckas hålla andan så länge att man svimmar börjar man i vilket fall andas igen då. Detta insåg inte flickan när hon låg där och vred sig på soffan och försökte undkomma sig själv. Hon började förakta sig själv ännu mer när hon misslyckades med kvävningen; att hon inte ens kunde klara av något sånt.
Flickan somnade inte förens mycket sent de kvällarna hon hade dessa ångestattacker och hon somnade gråtandes.

Efter dessa ångestattacker förstod jag plötsligt folk som begår självmord. Det finns folk som lider av ångestattacker varje dag. Att leva med det där varje dag, det är mer än jag skulle klara av. Det värsta är att man inte kommer undan. Det är inte som att man kan springa ifrån det, för det man i så fall skulle springa ifrån skulle vara sig själv och sin egen hjärna. Känslan av att vara inlåst i sig själv, att man inte kan styra sina egna tankar som skenar som brännmärkta vildhästar. Ens kropp som inte lyder en själv längre. Att någonstans känna att man visst inte vill bryta sina egna fingrar men ändå ser sina händer förtvivlat vrida sig runt varandra för att få något grepp. Att efteråt inse att det inte funnits någon chans i världen att jag kunnat hålla andan tills döden inträder. Och huvudvärken som kommer efteråt. Ni vet hur ont i huvudet man får av att gråta? Försök då att greppa huvudvärken som måste komma efter att ha gråtit så mycket och länge.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta, ångestattacker är relativt vanliga bland ungdomar nu för tiden. Hemskt, eller hur?

Lyckligtvis gick ångesten och depressionen över när jag fick sitta ordentligt vid datorn igen, och det har inte kommit tillbaka. Dock fasar jag för gymnasiet. Redan nu tycker jag det är jobbigt, jag måste pendla och kommer därför hem runt sex varje dag och måste jag äta middag direkt. Först därefter kan jag sätta mig vid datorn. Vanligtvis brukar jag sitta någon timme innan middagen också. Bara det har börjat märkas, inte så att jag mår dåligt men att jag känner mig lite stressad för att jag tycker att jag inte hinner med allt. Detta är alltså redan andra veckan på gymnasiet, innan vi fått några läxor över huvud taget. Fatta då när vi får läxor, prov och arbeten över oss.
Jag fasar för detta, med all rätt.

Något jag är väldigt orolig för är betygen, jag kommer antagligen inte lyckas få så höga betyg jag vill ha, med tanke på allt detta. Jag som i princip varit ett MVG-barn sedan jag föddes vet inte hur jag kommer reagera på detta. Antagligen kommer jag inte kunna ta det.

Och jag är rädd.
Riktigt jäkla rädd.
Och vet ni vad ironin i det hela är?

Det är min egen hjärna jag är rädd för.