Up ahead there was a curve approaching.

She made no indications of slowing.


Här ligger det damm ser jag. Mindre bra.

Det här med bloggning har blivit en alldeles för stor grej känner jag. Jag känner mig tvingad att sätta mig ner och skriva något långt, vackert, djup och poetiskt för att sedan lägga upp så att ca tre personer kan läsa det. Hej-jag-har-ett-liv. Eller inte. (sedan kan man ju diskutera hur pass vackert, djupt och poetiskt det brukar bli också)

Faktum är att jag egentligen inte har tid. Det är en massa som händer i skolan nu, jag tränar i princip aldrig på flöjten längre och jag har en hel hög med andra grejer jag skulle behöva göra, och ändå sitter jag här. Igen. Och skriver ett totalt onödigt inlägg om att jag inte hinner.
Jag har antagligen blivit lite smått beroende, ungefär som jag är lite smått beroende av datorn, lite smått beroende av att skriva ”O_o Hanna Ser Dig” överallt där jag kommer åt och ungefär som jag är lite smått beroende av att sova.
Men jag kan sluta när jag vill! Oja!
Ungefär som när jag hade druckit ca en liter Coca Cola och bestämt hävdade att jag kan sluta skratta när jag vill.

Vad blir då slutsatsen av detta?
Att jag borde sluta blogga.


Ni lär nog se en hel del mer av mig.

.