Det var en gång...

Sagor har alltid fascinerat mig. Korta berättelser om magiska ting, och så självklart den åh-så-bra sensmoralen i slutet. Vad jag gillar mest med dem är att de förklarar allting som så självklart. Aldrig utspelar de sig i en annan värld, utan i vår egen, men långt långt bort. Det är inget Midgård, Hogwarts eller Narnia, och vi får chansen att tro att detta faktiskt finns någonstans i vår värld. Kanske närmare än vi tror.

Vi är vana vid Disneysagorna, de med glitter och dessa evigt lyckliga slut. Sagorna som de flesta av dessa filmer är baserade på är långtifrån så vackra och ljusa. I den riktiga Askungen slutar det med att styvsystrarna hugger av sig sin häl respektive tå för att få plats med foten i glasskon, och de får dessutom sina ögon utpickade av duvor när Askungen väl fått sin prins. Tänk er det blodbadet i en Disneyfilm.

Eller varför inte ta Snövit. Där är det minsann ingen Den Sanna Kärlekens Första Kyss som väcker henne ur hennes sömn, utan hon hostar helt enkelt upp äppelbiten när prinsen och hans undersåte snubblar på en rot när de ska bära iväg med glaskistan, och den elaka styvmodern får i slutet dansa i glödgande järnskor tills hon dör. Trevligt slut där med, som ni ser.

Men värst av alla måste ändå vara Den lilla sjöjungfrun. Prinsen förälskade sig aldrig i sjöjungfrun, utan fann en annan prinsessa att gifta sig med. I enlighet med överenskommelsen som sjöjungfrun hade med sjöhäxan skulle hon därmed förvandlas till havsskum. Hennes systrar offrar då sitt hår till sjöhäxan i utbyte mot en kniv. Om sjöjungfrun dödar sin älskade prins med kniven kommer hon få återvända till havet som sjöjungfru igen, men sjöjungfrun kan inte döda sin prins, hon älskar honom alltför högt. Hon kastar sig över relingen för att möta sitt öde som havsskum, men just som hon ska förvandlas svävar hon upp i luften och förvandlas till en av luftens döttrar.

Hon undkom visserligen ett öde som havsskum, men hon fick aldrig sin prins och hennes systrar offrade sitt hår för en syster som det aldrig fick se igen, och som de i all evighet kommer tro har förvandlats till havsskum.

De två första sluten är dock inte skrivna i sten, Askungen och Snövit är folksagor som blev nertecknade av bröderna Grimm. Den lilla sjöjungfrun är dock nedskriven av H.C. Andersen och är därmed en författares verk. Men de traditionella sagorna kommer av en muntlig berättarsed och de förändras ständigt. Eller förändrades, kanske man bör säga. Nu för tiden finner man alltför ofta sagorna i just böcker, istället för i en berättares muntliga ord.

En dag ska jag lära mig en hel drös med traditionella sagor, för att sedan berätta dem vidare.

Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!

"Lyckokatt" av Edith Södergran