Om dagen, om natten ser jag min Pan
I språngmarch, i vila hör jag min Pan
Du fjäderlätta pust, du klätterlätta språng
Lämnade du kvar ditt sinne?
Ser du mig, så som jag ser dig
Fjäderlätt?
Hör du mig, så som jag hör dig
Klätterlätt?
I regnets ljuva smatter känner jag min Pan
Snökristaller blänker, bland dem singlar min Pan
Du gräsets våta doft, du kristall på gräsets topp
Låt mig få bevara dig i mitt minne
Känner du mig, så som jag känner dig
Doft av gräs?
Låter du mig singla, så som jag låter dig
Gräskristall?
Virvla runt i eviga färger
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och du kan inte skriva dikter sa du? :o
Jättefin, verkligen. Jättefin. Känns som en sån där dikt som kommer nöta sig fast i mitt minne - i alla fall bitar av den.
Sen när jag inte längre kommer ihåg den kommer jag läsa den igen, och igen.
Vad jag försöker säga är..
Den berör mig på alla möjliga sätt och du är helt fantastisk på att skriva.
Den är sagolikt magisk som en lätt dimma. Helt underbart att läsa och för mig har den en.. Sorgsen klang vilket jag tycker om.
Fler dikter tack!
Skicka en kommentar