Jag är en människa, men jag är också en kvinna. Jag är en estet och en flöjtist. Jag är livfull men orolig för framtiden. Jag är för alltid ett barn och tror på ett liv efter döden. Jag är en bloggare och en tänkare. Men framför allt är jag en Drömmare.
Jag drömmer om framtiden, om författarskap, familj och lycka. Jag drömmer om livet efter döden, om Neverland och Peter Pan. Jag drömmer om sånt som inte finns, om vad jag kan och vad jag vill vara.
En älva. Min klasskamrat har fått för sig att jag är en älva. ”Redheaded elf” brukar han kalla mig. Han har ”bestämt sig” för att jag är en älva, har han också sagt, som om jag vore det för honom även om det inte var sant. Jag vill att det ska vara sant, hoppas att det är sant, tror att det är sant.
Man är inte mer än vad man gör sig till, men kan man vara vad som helst bara man vill det tillräckligt mycket? Kanske inte i verkligheten, men jag är inte så säker på om det alltid är det som räknas.
”But only in their dreams can man be truly free. ’Twas always thus, and always thus will be.”
Om jag drömmer, tänker och vill tillräckligt mycket kan jag vara en älva, för mig. Och det är ju trots allt det som räknas, vad jag själv anser mig vara. Det är jag som måste leva med mig 24h om dygnet, resten av mitt liv. Hur långt nu det än må bli.
”He imagines life the way he wants it to be, and he believes in it long enough and hard enough that it all appears before him.”
Jag undrar om det fungerar på ens livslängd också. Om jag kan vara älva bara jag tror det, kan jag väl leva för alltid. Om jag själv tror att jag är odödlig, är det ju så det är för mig. Hur kan jag dö när jag själv anser det omöjligt? Om nu verkligheten skulle få för sig att störa min tro, kommer jag inte att tro det själv. Om nu verkligheten tar död på min kropp kommer ännu min själ och mitt sinne leva kvar, ty den är inte bunden vid kroppen om jag inte själv vill det. Allt är som jag tror att det är, för min värld existerar på mina villkor.
”Man vet inget, utom att alla kommer dö en dag”
Faktum är, att om det är något man inte vet, så är det just det. Man vet inte att någon kommer att dö förens den faktiskt gjort det, och inte ens då vet man om den verkligen är död, eller bara lever vidare någon annanstans. Sen beror det självklart på vad man definierar som ”död”. Är det när personens personlighet, tankar och liv är dött, eller när kroppen är död? Och hur vet man att den verkligen är död? Den kanske bara sover, utan att andas eller att på något annat sätt se ut som att den lever. Vad som nu är definitionen av ”lever”. Att leva och att ha ett liv, är det samma sak?
Vad jag faktiskt vet, med säkerhet, är att jag kan vara vad jag vill, bara jag tror det själv.
Jag är en älva. Vad är du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jättefint skrivet tycker jag. Tyckr om dina tankar ^^
Du har helt rätt och fick mig att fundera kring detta ännu en gång. Har själv funderat mycket kring allt nu nämnde.
Men jag vill bara sticka in att jag tror man är död när själen går vidare från kroppen. Själen har då lämnat kvar denna kropps alla tankar, personlighet, minnen. Allt som berör kroppen som en gång levt sitt liv.
...och ja. Kompisarna kallar mig ibland för katten. Jag bär på en katts personlighet. Samtidigt vill och är jag en awesome pirat, ninja, slytherinelev, quidditchspelare och dotter till Poseidon!
Tack för inlägget! Asbra skrivet :D
Jag är en läsare som beundrar dina texter. Annars ett skogstroll :3
Vill inflika att jag hoppas på ett liv efter döden så personen i sig är inte död när kroppen bara ligger där och inte gör något.
I världen som man lämnat dör man när minnena om personen väl dör ut, när vartenda spår är utplånat.
Min pappas farmor Göta lever fortfarande för mig trots att hon varit död sedan tjugo år tillbaka. Och det beror på att jag har fått höra historier om henne som jag sen i min tur kommer berätta vidare. Förstår du vad jag menar med livet?
Skicka en kommentar