Sofie

Jag sitter på bussen. Det är mer folk än vanligt, jag tar bort min väska från sätet bredvid mig. En tjej i min ålder kommer på bussen. Hon är söt och ser trevlig ut. Jag ser på henne och hon ser tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig, trots att det finns flera lediga platser bredvid andra. På teaterlektionerna har vi fått lära oss att visa vad vi vill med bara våra ögon. Jag undrar förstrött om jag kanske använde det vi fick lära oss utan att vara medveten om det själv; jag undrar om hon såg att jag ville att hon skulle sätta sig bredvid mig.

Jag låtsas se ut över bussen för att få en anledning att granska henne. Hon har en stor, grön och glansig jacka som skulle få vem som helst satt se ut som en fjortis. Vem som helst, utom hon. Hon har blont hår men mörka ögonbryn. Jag undrar stilla om hon blekt håret, men jag tror inte det. En del har det bara så; ljust hår med mörka ögonbryn.

Hon tar upp sin mobil och skriver ett sms. Utan att tänka på vad jag gör, läser jag det.
”Nej men det kändes bara fel att ha den. Du passar mycket bättre i den än jag.”
Så hon är generös också, ger bort kläder till sin vän för att hon ”passar mycket bättre i den.” Jag tänker att hon är en sådan person som jag skulle vilja vara vän med. Inte för att jag vill ha kläder, utan för att hon verkar vara en person som jag skulle tycka mycket om. Jag överväger att inleda ett samtal och, om det går bra, be om hennes telefonnummer. Men jag kommer fram till att det vore för påfluget, svensk som jag är. Jag undrar vad hon heter. Antingen Sofie eller Kristin. Till slut bestämmer jag mig för Sofie.

Sofie tar upp en banan ur sin väska, skalar den och bryter sedan av bitar som hon stoppar i munnen, istället för att äta den rakt av. Hon torkar av sina kladdiga fingrar på sin jacka. Jag funderar på om jag borde vara äcklad, men kommer fram till att det faktiskt är ganska gulligt. Hon äter inte banan som andra, kul. Och vem har aldrig torkat av sig på sina kläder?

När hon ätit färdigt lägger hon ner armen så att hennes armbåge nuddar vid min. Jag undrar om hon märker det. Jag undrar om hon funderar över vem jag är, så som jag funderar över henne. Armen blir kvar där resten av resan.

Jag upptäcker några gröna, utsuddade streck på hennes högra pekfinger. Som om hon har målat dit en smilie som sedan suddats ut av allt för många handtvättningar. Jag kommer fram till att hon målat dit den under en tråkig historielektion. Jag ser framför mig hur hon suckar tyst efter att ha kluddat i sitt kollegieblock, sedan sträcker sig över mot sin kompis pennskrin och plockar upp dennes gröna kulspetspenna. Hon målar en smilie, först på sig själv, och sedan på sin kompis arm.

Sofie ser koncentrerad ut, som om hon lyssnar efter något. Jag undrar om hon försöker höra vad jag lyssnar på i min Ipod. Hör hon hur Loke sjunger att han minsann inte är rädd för rasister? Jag tror inte det, jag lyssnar på låg volym.

Några minuter senare ska hon av. En hållplats efter den där min kompis brukar går av. Jag undrar om de känner varandra. Hennes armbåge lämnar min och så är hon av bussen. Våra blickar möts genom rutan när hon börjar gå. Blågröna ögon under rött hår möter blågröna ögon under blont hår. Sedan är hon borta. Sofie.