Ord.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord. Hur man kan konstruera meningar från vilka man kan bilda bilder, så vackra och storslagna, att det faktiskt inte finns ord för det. En författare som håller en bunden vid sin bok tills man läst ut den, och långt efter det att boken är utläst, det är en verkligt stor person. En dag, önskar jag bli en sådan stor person.

Jag får ofta idéer, saker jag vill berätta för världen, eller kanske bara berätta för mig själv. Sätta ord på det, spara det för att kunna minnas det senare. Få av dessa idéer är sådana att jag absolut inte kan släppa dem, men har jag väl fått en sådan idé sitter den kvar länge. Jag använder den i allt jag kan komma på, för att få ut något så bra som möjligt av det. För det mesta brukar dessa stora idéer sluta i ett platt fall, eftersom de ofta kräver något längre än en novell. Jag har väldigt svårt att slutföra något längre än noveller. Även om jag vet detta fortsätter jag spinna vidare på mina idéer. Jag vill och måste få dem att bli verklighet. Detta fortsätter jag med tills jag får en ny sådan storslagen idé.

För att ge ett exempel har jag minst fem olika berättelser som alla heter ”Fjäril av glas”. Två i olika skrivböcker, två på olika datorer och en någonstans i min förra skola. Alla innehåller ett halsband med en gul fjäril som tillhört en flicka som nu är död. Alla dessa har förblivit utan slut. Alla utom en. Vi skrev uppsatser i skolan, jag använde självklart denna idé. Den uppsatsen var jag så illa tvungen att slutföra. Enligt mig är den sämst av de fem.

Att komma på spännande och förtrollande historier är en sak. Att kunna uttrycka dem med enbart ord är en annan. Alla författare har en egen stil, alla läsare tycker illa eller bra om olika författares stilar. Det måste vara ett spännande jobb att försöka hitta de böcker som kan sälja, och att ibland behöva bortse från vad man själv tycker för att bedöma om andra skulle läsa detta. Undrar hur många av dem som läste ”Harry Potter” men inte gav ut den som blev avskedade? Egentligen är det orättvist. Hur kan man veta? Jag, till exempel, skulle aldrig ha gett ut Kerstin Ekman, en medlem i Svenska Akademin som anses vara en av Sveriges största författare. Jag ser inte hennes storhet; men det beror enbart på att jag inte klarar av hennes stil.

Min stil, har jag upptäckt på senare tid, uttrycker sig bäst på svenska. Min stil består av antingen långa meningar med många kommatecken, eller korta meningar som egentligen är som fragment av den föregående meningen.

Men vad gör jag nu? Analyserar min egen stil? Förstör inte det stämningen, kommer inte folk enbart sitta och tänka på det nu? Det må så vara. Men jag ville berätta för världen att jag minsann vet hur min egen stil är. Det viktigaste är alltid vad man vill berätta, hur man sedan framför det är en annan sak.

”En annan sak.” Alla stora författare lär ut att man ska sky klyschor som pesten, ”En annan sak” räknas antagligen till dessa klyschor. (En av dessa författare använda just de orden; ”Sky det som pesten” Jag tror inte att han själv insåg att just de orden ingår bland dessa klyschor han hävdar att man så utarbetat ska undvika.) Jag ser inte meningen med det, storheten hos en författare ligger inte i hur många klyschor den lyckas undvika att använda, utan i hur den framför det den vill förmedla till läsaren. Om författaren anser att det bäst görs med klyschor, är det upp till denne.

Hur insåg jag då att min stil görs sig bäst på svenska?

Den senaste tiden har mitt stora projekt varit på engelska. Under tiden jag skrev hade jag lika kul som jag alltid har när jag skriver, och faktum är att den är den berättelse som jag kommit längst på någonsin. Men något fattades. Min egen stil fattades. Av någon anledning kom den inte fram på engelska och jag såg mig själv skriva saker som visserligen var mina ord, men inte från mig på det sätt som jag ville. Tjugo kapitel senare kom jag på mig själv med att sakna svenskan, och det jag kan göra med de orden.

Jag vet att många tycker att svenska är ett tråkigt, fult och onyanserat språk som de inte gärna skulle använda om det inte vore för det faktum att det är deras modersmål. Folk får säga vad de vill, men enligt mig är svenska ett av de vackraste språken i världen. Orden är fagra och det finns egentligen ingen gräns för vad man kan göra med det, om man bara ger det en chans. Jag skulle antagligen kunna göra mycket mer med engelskan om jag kunde språket bättre. Jag säger inte att jag är dålig, men det är inte mitt modersmål. Svenskan är mitt modersmål. Jag är glad för det. Det ger mig chansen att få leka med några av de vackraste orden i världen.

Ord. Något av det vackraste jag vet är ord.