Melodifestivalen

Och så var det dags igen.
Efter att ha skrattat så jag grät åt Luuks ”Här står jag och håller ställningarna” och Björn Gustavssons ”Baby don’t hurt me” så satt jag denna gång och spydde över Carolas hemska klänning, över hennes äckligt jobbiga sätt att visa att visst tusan kan hon sjunga med vibrato och hennes fullkomliga förgörning av Andreas Johnssons sköna stämma.
Men det värsta av allt är att jag faktiskt måste erkänna att hon är en av få i tävlingen som faktiskt kan sjunga.

Vi har en tävling i musik, Sveriges största.
Vi har åtta bidrag.
Vi har tre bidrag där folk faktiskt kan sjunga.
Hur pass lyckat är det på en skala 2 till 3?

De som (enligt mig) kunde sjunga var då Carola (måste tyvärr erkännas), Johnsson, Tvillingarna och Sanna. (Som för övrigt är min syssling. Jag hade en intressant diskussion med en kompis om det idag, jag nämnde det i förbigående och han vägrade tro på mig eftersom jag aldrig sagt det förut. Jag kontrade med att säga att jag hoppades att han inte förväntade sig att jag faktiskt skulle gå omkring och presentera mig med ”Hej jag heter Hanna, min syssling är Sanna Nielsen!” till varje ny person jag träffar. Han sa att han skulle skryta mer om det om hon var hans syssling, så då kan jag ju passa på att göra det nu. Min syssling är Sanna Nielsen, jag har suttit i hennes föräldrars vardagsrum, jag har träffat henne, jag har haft både hennes autograf och telefonnummer och jag har hennes första skiva signerad.
Nu har jag skrutit klart för ikväll.)

Carola och Johnsson gick till andra chansen. Inte direkt vad folk hade väntat sig.
När detta annonserades satt jag hoppandes i soffan, pekade mot Carola och skrek; ”HA! SMAKA PÅ DEN DU!!” och riktigt njöt över hur hon kämpade med att hålla besvikelsen i schack för att kunna se någorlunda nöjd ut.
Sanna gick direkt till Globen, vilket var bra då hon för en gångs skull även hade en bra låt.
Till Globen kom även tvillingarna (som jag inte minns vad de heter), de hade en helt okej låt och de har helt underbara personligheter.
[Och sjukt snygga kläder]
Sen har vi ju Ola också.
Ola som gick vidare till andra chansen.
Ola som kan leva på sitt utseende och sina tolvåriga minifjortis-fans.
Något han definitivt inte kan leva på är i alla fall sin röst.

"Titta! Jag är Peter Pan!"
And Hanna goes aaaawh